Herr talman! Ärade kammarledamöter! Jag vill
påstå att riksdagen har vissa problem med idrotten.
Då tänker jag inte närmast på den egna
idrottsverksamheten utan på idrotten som
samhällsfenomen och folkrörelse.
Åsikterna om idrotten går brett isär såväl mellan
partierna som mellan de olika ledamöterna. Jag
tror att åsikterna i stor utsträckning beror på vilket
förhållande man själv har till idrotten.
Hur idrottsrörelsens olika grenar fungerar, hur
statens anslag till idrotten används, förhållandet
mellan elitidrott och breddidrott, kvinnlig kontra
manlig idrott, hur eller om reklam- och
sponsorsintäkter styr idrotten, problem med
självsvält, dopning i allmänhet och anabola
steroider i synnerhet -- alla dessa problem har nog
inte riksdagsledamöter i allmänhet så mycket
kunskap om, såvida vi inte är särskilt personligt
engagerade i någon av dessa frågor.
Det är därför ganska allvarligt att riksdagen
avhänder sig en möjlighet att verkligen skaffa den
här informationen.
Men för oss i Vänsterpartiet är idrotten allför viktig
för att både dess positiva betydelse och dess
problem skall reduceras till en intern fråga främst
för Riksidrottsförbundet. Vi anser att idrotten
angår hela samhället.
Därför begär vi att en idrottsutredning görs. Det är
ett krav vi ställt i flera år nu, och jag vet att det hos
många enskilda idrottsengagerade ledamöter finns
intresse för en sådan utredning. Av någon
oförklarlig anledning motsätter sig emellertid
kulturutskottet detta, trots att det är mer än 20 år
sedan den senaste idrottsutredningen gjordes.
Jag vågar påstå att det är få områden där
förhållandena och villkoren har ändrat sig så
radikalt på 20 år som inom idrotten. Trots detta vill
man alltså från riksdagens sida fortsätta att
behandla idrotten som om absolut ingenting har
hänt.
Riksdag och departement visar ju annars stort
intresse för att utreda folkrörelseanknuten
verksamhet. Jämför man med exempelvis
folkbildningen, nästa ärende här i kammaren,
finner man att den utreds i stort sett vart femte år.
Kulturen, som ligger nära idrotten i många
avseenden, är för närvarande föremål för fyra olika
utredningar.
Som argument för att avstyrka Vänsterpartiets
motion om en idrottsutredning anger
utskottsmajoriteten att ''det måste ankomma på
idrottsrörelsen att väcka frågan om tillsättandet av
sådana utredningar''.
Herr talman! I dag är frågor om utvärdering,
revision och uppföljning av hur statens resurser
används högaktuella. En idrottsutredning skulle
naturligtvis inte enbart handla om sådana frågor
utan vara betydligt vidare.
Att avfärda behovet av en parlamentarisk
utredning med motiveringen att kravet måste
komma från dem som behöver utredas synes mig
synnerligen krystat, för att inte säga helt befängt.
Jag skulle t.o.m. vilja ifrågasätta om det inte är
formellt fel att utskottet uttalar sig på ett sådant
sätt. Man påstår faktiskt att en verksamhet som
erhåller statliga bidrag själv skall bestämma när,
huruvida och under vilka former riksdagen skall
kunna utreda verksamheten.
Jag sade tidigare att vi har drivit kravet om en
idrottsutredning under många år. I år har vi
fokuserat oss på behovet av en utredning med
kvinnoprofil. Det gör vi av flera skäl.
Kvinnoidrotten har låg status i Sverige.
Damfotbollen uppmärksammas sällan. Ridsporten
anses fortfarande vara litet av en snobbsport för
flickor, trots att den är en av Sveriges största
folksporter. TV-sporten upplåter, enligt en
undersökning, bara 6 % av sin sändningstid åt
idrottande kvinnor.
Vi menar att det låga intresset för ökade resurser --
och bristen på uppmärksamhet, uppmuntran och
stöd -- till flickors och kvinnors idrottsintressen och
behov av fysiska aktiviteter inte kan förklaras som
annat än rester av ett mycket traditionellt
könsrollstänkande. Särskilt den massmediala
idrottsvärlden är fortfarande grabbig. Kvinnorna
får finna sig i att delta på mäns villkor.
Trots jämställdhetssatsningar från
Riksidrottsförbundet släpar idrottsvärlden efter det
övriga samhället vad det gäller att ge kvinnor makt
och inflytande. Det är troligtvis bara näringslivets
bolagsstyrelser som kan matcha idrotten i det
avseendet.
Vi vet att kvinnor i allmänhet tenderar att värdera
idrottens sociala värden högre än den rena
prestationsinriktningen. Man kan något
generaliserande tala om att kvinnor motionerar och
män idrottar. Men även inom elitidrotten, som är
helt prestationsinriktad, finns det klara
könsskillnader. Intresset och villkoren för kvinnliga
toppidrottare är helt annorlunda än för deras
manliga kollegor.
Skillnaderna är dock inte bara verkliga, dvs. de är
inte bara betingade av fysiska skillnader mellan
män och kvinnor, utan de hänger också ihop med
att vi värderar kvinnors och mäns fysiska
prestationer olika. De motions- och idrottsformer
som ger hög status för män gör det inte alltid för
kvinnor och vice versa.
Vi i Vänsterpartiet tycker att det är dags att man
slutar att kräva av kvinnor och unga flickor att de
skall anpassa sig till idrottens manliga ideal. Idrotts-
och friluftsrörelsen måste också anpassas till
kvinnors önskemål och behov.
Vänsterpartiet anser alltså att en idrottsutredning
med tydlig kvinnoprofil bör tillsättas. Där kan det
faktaunderlag som gäller flickor och idrott samlas
och kvinnoidrottsforskningen finnas
representerad. Utredningen bör vidare få direktiv
att ta fram förslag på budgeterings- och
finansieringsprinciper som inte förfördelar kvinnor.
Fördelarna respektive nackdelarna med en
organisation som hyser både elit- och motionsidrott
under samma tak bör tas upp till diskussion. Utöver
detta bör naturligtvis ledarrekryteringen inom
idrotten, kostnadsökningarna, den alltmer
komplexa ekonomiska relationen mellan idrott,
stat, kommun och reklamintäkter -- kort sagt det
ökade kommersiella beroendet -- och
förutsättningarna för ideellt arbete samt
dopningproblematiken behandlas.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen i
betänkandet KrU11.