Idrott

Herr talman! Låt mig i denna valperiods sista års

första idrottspolitiska debatt -- det kan möjligen bli

någon mer -- rikta blickarna tillbaka på år 1991. Då

hade idrottsrörelsen mycket stora förväntningar.

De dåvarande oppositionspartierna gav sken av att

det skulle bli väsentligt bättre villkor för idrotten

med en ny regering.

Om det var lättsinnigt lovat eller inte får andra

svara på. I idrottsrörelsen må man väl rannsaka hur

man uppfattade det.

Från socialdemokratiskt håll var vi betydligt

försiktigare. Vi sade att vi skulle kunna behålla

statens stöd till idrotten på ungefär den nivå som vi

hade uppnått fram till 1991.

Man bör vara medveten om att stödet under 1980-

talet hade höjts vid flera tillfällen. Samtidigt hade

vi fått en skattereform som förvisso inte försämrade

stödet till idrotten men väl ökade idrottsrörelsens

kostnader på en del olika områden. De ökade

kostnaderna uppskattades till ungefär 600 miljoner

om året. Det var idrottsrörelsen som gjorde den

uppskattningen.

I budgetförslaget 1991 kompenserades ungefär

hälften av de ökade kostnaderna med en rad olika

åtgärder.

Några år senare, i slutet av denna valperiod, kan vi

fråga oss hur det blev. Har de borgerliga partierna

i regeringsställning infriat de förväntningar som de

var med om att skapa bland idrottsfolket? Nej, det

har de inte alls gjort.

Man kan säga att den borgerliga regeringen hittills,

under den innevarande valperioden, har orkat med

ungefär det som vi socialdemokrater i valrörelsen

för tre år sedan bedömde som rimligt. Man kan

fråga sig varför jag då står och pratar om detta. Jag

tycker ändå att de löften om andra villkor som

förespeglades idrottsrörelsen under valåret 1991 på

något sätt bör tas upp vid en sådan här tidpunkt.

Det är lätt att konstatera att dessa löften inte har

infriats. Detta bör rimligen leda till en betydande

skepsis inför vad borgerligheten måhända kommer

att ställa i utsikt inför nästa valperiod.

Under den här tiden har idrottsrörelsen arbetat

vidare. Den har förmått att öka sina inkomster,

bl.a. genom lotterier och spel av olika slag, främst

genom Bingolotto.

Det går att göra en ungefärlig uppskattning av att

idrottsrörelsen i landet omsätter mellan 10 och 12

miljarder om året. Av detta torde den egna

insatsen -- som man får in genom medlemsavgifter,

spel, lotterier och andra intäkter -- ligga någonstans

mellan 5 och 7 miljarder. Staten bidrar enligt

regeringens proposition med ungefär 800 miljoner.

Landstingens bidrag ligger på ungefär 100 miljoner.

Kommunerna står antagligen för ca 5 miljarder.

Därav torde 3,3 miljarder ligga i anläggningar av

olika slag, i form av investeringar, driftskostnader

och sådant. Samhället står alltså för en väsentlig

del.

I framtiden kommer säkerligen det allmänna stödet

fortfarande att vara av grundläggande betydelse för

idrottens fortsatta utveckling och verksamhet.

Från socialdemokratisk sida vill vi varna för att göra

idrottsrörelsen alltför beroende av det svenska

folkets lust till spel och dobbel. Det kan i många

situationer vara en bräcklig grund att stå på, även

om det tidvis går väldigt bra. Detta hindrar dock

inte att vi vill se bättre möjligheter för

folkrörelserna, inbegripet idrottsrörelsen, att öka

sina inkomster genom spel och lotterier.

Den lotteriutredning som den socialdemokratiska

regeringen tillsatte lämnade sina förslag till

ministern i slutet av år 1992. Utredningen var enig,

och remissinstanserna var också ganska eniga och

gav ett positivt utlåtande över de förslag

utredningen kom med. Nu har det snart gått ett och

ett halvt år sedan utredningsresultatet lades fram.

Det lär komma ett regeringsförslag om några dagar,

eller hur? Jag ställer frågan samtidigt som jag tittar

litet grand på Stig Bertilsson.

Det finns en del problem inom idrottsrörelsen i dag.

Ett problem för dagen är att antalet deltagare

sviktar. De förhoppningar som fanns för ett antal år

sedan om att idrottsrörelsens aktiva skulle växa i

stort antal har faktiskt inte infriats. Det är snarare

tvärtom så att deltagandet i olika former av

tävlingar tenderar att minska litet grand.

Det har också varit trögt med jämställdhetsarbetet

inom idrotten. Jag vill referera till den debatt som

vi förde kring ett utskottsbetänkande här i

kammaren förra året. Idrottsrörelsen är emellertid

en självständig folkrörelse som är väl medveten om

sina problem. Jag vill betona att det är en

självständig folkrörelse, och jag vill säga till

Elisabeth Persson att det närmast är därför som vi

inte är beredda att ställa upp på den utredning som

Vänsterpartiet vill ha. Vi menar nämligen att i

samhällets umgänge med en självständig

folkrörelse är det inte rimligt att medverka till att

en utredning kommer till stånd om inte folkrörelsen

själv kräver det och vill vara med och delta. Vi har

inte fått några tecken på något sådant.

Från socialdemokratisk sida vill vi inför framtiden

ändock betona några saker i idrottspolitiken. Det

gäller betydelsen av det lokala aktivitetsstödet. I

anslutning till det är det väsentligt att det framtida

stödet i stor utsträckning får en sådan utformning

att det just går till det lokala arbetet, särskilt bland

barn och ungdomar. Det finns också skäl att betona

ledarskapets betydelse inom idrottsrörelsen.

Idrottsdebatten har hittills fokuserats på den

statliga politiken. Vi tycker nog att det är litet

malplacerat i dag. Av den redogörelse som jag gav

förut framgick att det är det kommunala stödet som

är betydelsefullt. Det finns anledning att poängtera

betydelsen av kommunernas bidrag för

idrottsrörelsen. Det gäller inte minst anläggningar

av olika slag. Det har funnits en tendens till att

kommunerna har velat överföra ansvaret för drift

och skötsel av idrottsanläggningar till

idrottsrörelsen. Det är en väg som vi inte vill avvisa.

Men vi menar bestämt att idrottsorganisationerna

inte på något sätt skall påtvingas ansvaret för

skötsel av och omsorg om anläggningarna. Det bör

vara en praktisk fråga i varje kommun. Efter

diskussioner och i samförstånd med idrottsrörelsen

skall man komma överens om vad som är bäst.

I vår motion har vi pekat på möjligheterna att

inrätta ROT-projekt på idrottens område. Vid

reparationer och om- och tillbyggnader av

anläggningar skulle man då kunna få del av

arbetsmarknadsmedel. Det förslaget behandlas av

arbetsmarknadsutskottet, så det är inte aktuellt i

den här debatten. Men det har betydelse för

idrotten.

Jag har betonat att det är viktigt att fortsätta med

jämställdhetsarbetet. Jag menar att vi skall avvakta

det arbete som sker inom idrottsrörelsen. Vi skall

dock noga bevaka hur det genomförs och vilket

resultat det får fram till 1995.

Från socialdemokratisk sida vill vi också betona

idrottens internationella arbete och betydelse. Det

gäller både i förhållande till andra nationer och

världsdelar och till alla de människor ifrån andra

länder som finns här i Sverige. Idrotten har således

betydelse för invandrarna.

Vi vill också betona betydelsen av att goda villkor

skapas för elitidrottare. Det gäller särskilt villkoren

för att kombinera elitidrott och studier. Det här är

inte bara väsentligt för gymnasieskolan utan även

på högskolenivå.

Herr talman! Sammanfattningsvis har jag velat

rikta uppmärksamheten på de löften som de

borgerliga partierna gav inför denna valrörelse. De

har inte infriats. Jag har också velat ta upp några

problem inom idrottsrörelsen. Dessutom har jag

velat visa på några områden inom idrottspolitiken

som vi socialdemokrater tycker är väsentliga inför

framtiden.