Herr talman! Jag vet inte hur det är med er, men ibland möter jag folk som tycker att politik är något av det tråkigaste och mest meningslösa som finns. De finns. Det är faktiskt ganska många som vaknar om morgnarna utan att sträcka ut handen och läsa TT-meddelanden eller gå in och kolla mejlen direkt i sängen för att sedan fortsätta med ledarsidorna till frukost.
Men så fort man börjar prata skola kommer det ett engagemang. Skolan räknas liksom inte riktigt som politik, för det är del av livet, av allas vårt liv. Skolan engagerar, inte bara oss som sitter här utan varenda medborgare på stan, skulle jag vilja säga.
Att alla elever har rätt till bra skolor och god utbildning är vi i Sverige sedan ganska länge överens om. Det ingår i vårt samhällskontrakt. Skolans huvuduppdrag är att ge elever oavsett kön, bakgrund och bostadsort förutsättningar att nå de grundläggande målen för utbildningen.
Ändå vet vi att så fungerar det inte ute i verkligheten. Enligt Skolverkets statistik för 2007-2008 är andelen elever från grundskolan som uppfyller kraven för att vara behöriga till gymnasieskolans nationella program den lägsta på tio år. Resultaten har varit en enda lång och stabilt nedåtgående trend under många år. Den frågan engagerar. Folk i gemen accepterar inte det. Det är inte en bild som är värdig Sverige. Allas våra barn är värda så mycket mer.
Det var därför Folkpartiet och Alliansen satte i gång med det gigantiska reformarbetet för svensk skola som vi gjorde - ett reformpaket som gör att 2011 nog bara kan överträffas av 1842 och införandet av den allmänna folkskolan för att hitta sin matchning.
I detta reformarbete är det grundskolan - det hör man nästan på namnet - som är det grundläggande. Alla elever som går ut grundskolan ska ha de kunskaper med sig som de behöver för att klara fortsatta studier. Allra viktigast är fortfarande baskunskaperna, det vill säga att kunna läsa, skriva och räkna. ABC 123 är inte längre självklart för en mellanstadieelev i Sverige. Om man inte har de baskunskaperna med från grundskolan är det självklart att man inte heller klarar av några fortsatta studier, oavsett om de är yrkesförberedande eller högskoleförberedande.
Det som vi vet kännetecknar ett bra utbildningssystem är, förutom duktiga pedagoger vars roll är helt unik, tidiga insatser för att eleverna ska ha de rätta insatserna. Och för att man ska kunna få det måste man ha tydliga kunskapskrav, tydliga målbilder och tidiga kontrollstationer.
Därför har vi förtydligat skolans mål och kurs- och läroplaner. Redan på lågstadiet ska föräldrar och elever veta vad skolan förväntar sig. De kunskapskraven måste utvärderas med nationella prov och betyg så att man tidigt och tydligt kan upptäcka elever som behöver stöd och sätta in de resurser som behövs, men också för att ge verktyg så att vi kan se om betygen är korrekt satta och hur likvärdig utbildningen i landet är. I ett system där vi 1991, i och med den socialdemokratiska kommunaliseringen av skolan, gick från ett direkt statligt styrt utbildningsväsen till en av de mest decentraliserade formerna för utbildning, där kommuner och enskilda huvudmän faktiskt har utföraransvaret, måste man ha en mycket tydlig uppföljning, granskning och tillsyn för att kunna kontrollera likvärdigheten.
Alla barn har rätt till en bra utbildning, oavsett på vilken sida av kommungränsen man bor. Därför har Statens skolinspektion fått utökade resurser och mandat att mäta, rätta och följa upp. Man har inte bara rätt att kräva återrapportering, man har dessutom rätten att utkräva vite eller stänga ned en dålig skola.
Med granskningarna ser vi nu också tydliga fel och brister. Alla OECD-granskningar som finns på området, nationella forskningssammanställningar från skolmyndigheter, IFAU-rapporter och så vidare ger en tydlig lägesrapport. Utöver detta har regeringen kommit överens om att effekterna av kommunaliseringen och vissa frågor som rör friskolan ska utredas.
Vi i Folkpartiet tror att det måste utredas. Vi har inte satt målbilden att det måste förstatligas, däremot måste vi vända på varje sten och se vad det var som gick fel, för något gick allvarligt fel i början av 90-talet.
Sedan måste jag också lägga till att de som en gång drev igenom den här kommunaliseringen, både från politiskt och fackligt håll, faktiskt sällan numera har några principiella argument för att försvara dagens system. Däremot brukar man säga att det blir för krångligt att åtgärda. Låt mig här och nu säga: Det finns ingenting som är för krångligt när det gäller att rätta till svensk skola. Det är vår skyldighet att rätta till.
Till alla dessa utredningar läggs alltså också 2012 ett permanent utvärderingsinstitut för svensk skola.
Herr talman! Låt mig här inflika att det ändå förefaller som om den samlade oppositionen - socialdemokrater, sverigedemokrater, miljöpartister och vänsterpartister - inte bara slår in öppna dörrar med sitt tillkännagivande om en utvärderingsutredning, dessutom utgör ju dess förslag bara ett enda nedslag i tiden, medan förslaget vi lägger fram är löpande.
Den ökade skillnaden mellan resultat och likvärdighet skylls oftast på det fria skolvalet och friskolornas entré i Sverige. Ingen kunde väl ana vilken veritabel succé det skulle bli när vi införde det. I dag går över 150 000 elever i friskolor inom förskolan, grundskolan och gymnasiet. Under läsåret 2008/09 fanns det 677 grundskolor och 414 gymnasieskolor som drevs som friskolor.
Människors lust att vilja bestämma och välja är tydlig. Det fria skolvalet och valfrihetsreformen är faktiskt i grunden bara rätt och riktig. I stället för att behöva knöla ihop sig i en kostym som ska passa alla, och därmed faktiskt inte passar någon på något sätt, har svenska elever fått en hel utbildningsgarderob att välja ur.
Men att friskolorna inte har samma regler att följa som de kommunala skolorna är naturligtvis fel. Man ska inte kunna neka vissa elever skolgång. Man ska inte kunna tumma på materialet. Man ska inte kunna tumma på huruvida man ska ha bibliotek eller elevhälsa. Det ska självklart gälla alla skolor. Det gör det nu också i och med den nya skollagen.
En bra skola är en bra skola, en dålig är en dålig. Så kan det vara oberoende av huvudmannaskap. Men en skola som tummar på kvaliteten för att kunna ta ut vinster i form av finansiella utdelningar bör regleras tuffare. Det tror jag att vi alla är överens om.
Däremot vet jag ju att Vänsterpartiet liknar friskolorna vid sedelpressar. De har inte någon som helst förståelse för att om man bedriver en verksamhet kan den kanske också få gå med vinst. Där har Vänsterpartiet och alliansliberalerna vitt skilda åsikter som vanligt.
För mig är det ganska tydligt att det är väldigt få människor som enbart drivs av kärleken till sin nästa. De flesta av oss vill förändra, utveckla, utvecklas och göra något nytt och något gott. Om man dessutom gör det på ett sätt som gör att man kan bedriva en god verksamhet mer effektivt till en lägre peng är min reaktion faktiskt att låta kommunerna lära från de goda exemplen så att vi kan bedriva samma typ av verksamhet i kommunal regi, med hög kvalitet och kanske till en lägre kostnad.
Herr talman! Det är vi som politiker som sätter målbilden för svensk skola. Att man fokuserar på kvalitet, att man har en tydlig lagstiftning och kontroll som skärper kvalitetskraven, att man har valfrihet, att man har lika regler för alla aktörer, att man ser långsiktighet genom seriösa ägare är det liberala svaret på Vänsterns näringsförbud. Att se till att alla skolor och varje elev får resurser fördelat efter behov så att de kan anställa bra pedagoger, ha funktionella skolmiljöer och läromedel så att de kan locka varje elev att välja kanske även den skola som ligger i fel postnummerområde är det liberala svaret på Vänsterns tvångsanslutningar.
Jag tillhör dem som tycker att politik är det roligaste som finns. Jag tycker att det är något av det mest väsentliga man kan ägna sig åt. Skolan är i allra högsta grad både politik och en del i livet, den del som kanske gör störst skillnad för oss alla.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 4 och i övrigt bifall till förslaget i betänkandet och avslag på övriga reservationer.
(Applåder)
I detta anförande instämde Roger Haddad (FP), Camilla Waltersson Grönvall (M) och Yvonne Andersson (KD).