Herr talman! Som vanligt när det handlar om frå-
gor som rör alkohol driver vi moderater en mycket
ensam linje, för ökad öppenhet i stället för restriktio-
ner, för visad tilltro till de allra flesta människors
förmåga att ta ansvar i stället för att vi politiker skall
ta ansvaret ifrån dem och för inriktningen att det är
missbruket som måste bekämpas snarare än totalkon-
sumtionen av alkohol.
Ju mer jag tänker på det här, desto mer förvånad
blir jag över att vi fortsätter att vara så ensamma
bland partierna om denna linje.
De som inte vet bättre och de som vill få oss mo-
derater att framstå i dålig dager kan ibland påstå att
vår linje i alkholpolitiken skulle innebära att vi inte
tar de problem som alkholism och missbruk innebär
på allvar. Ingenting vore mer fel.
Vi är alla överens om att alkoholmissbruk orsakar
och förvärrar många personliga tragedier, och vi blir
alla lika förtvivlade över de situationer som vissa
människor hamnar i där överkonsumtion av alkohol är
en bidragande orsak.
Men det är just överkonsumtionen som orsakar
dessa både sociala och medicinska problem. Det är
överkonsumtionen som medför det stora lidandet hos
enskilda alkoholister och deras familjer, och det är
samma överkonsumtion som orsakar så stora kostna-
der för hela samhället. Det är missbruket som så starkt
kan kopplas till olyckor, våldsbrott och andra brott.
Men å andra sidan finns det en hel del positiva si-
dor med det normala bruket av alkohol, och det är
faktiskt synd att det verkar vara mer eller mindre tabu
att tala om detta i Sverige. Förutom rent sociala och
kulturella förtjänster visar ju internationell forskning
på det alkoholmedicinska området att en viss mängd
alkohol kan vara nyttig för t.ex. hjärta och kärl.
Som så mycket annat - som nästan allting annat -
kan alkohol både brukas och missbrukas, och det är
just därför som missbruket, inte det normala bruket,
av alkohol måste bekämpas. Vi får inte dra all kon-
sumtion över en kam.
Vi politiker måste mycket mer än i dag lita på att
de allra flesta människor klarar av att ta ansvar för sig
själva - så också vad gäller att kunna hantera alkohol.
Det ligger inte i någons intresse att vi lägger ned kraft
på att förbjuda och reglera för dem som tillhör den
stora majoritet som klarar av sitt alkoholbruk.
Det ligger på samma sätt i allas intresse att vi kan
använda våra krafter och resurser till att hjälpa dem
som verkligen behöver hjälp.
Om vi gör tvärtom börjar vi i helt fel ände. Då tar
vi från början ifrån alla människor deras personliga
ansvar, så att de blir mera hjälplösa, ännu mer bero-
ende av oss politiker, mer benägna att tro att det hela
tiden är lagstiftningen och politikerna som skall hind-
ra dem från allt som är skadligt. Det uppmuntrar till
ett synsätt som går ut på att allt som inte uttryckligen
är förbjudet därmed måste vara okej. Därmed får vi
ännu fler människor som inte ens försöker ta ett eget
ansvar. Det är inte en bra situation om man vill för-
hindra att fler blir missbrukare.
Dessutom är det oerhört ineffektivt att försöka
komma åt alkoholbrukets avarter genom att ge sig på
totalkonsumtionen. Det är som att försöka skjuta
mygg med hagelbössa.
Om man fortsätter att försöka minska den mätbara
konsumtionen av alkohol i form av försäljning från
utskänkningsställen och systembolag genom att göra
det ännu krångligare - kommer man framför allt att
förhindra det normala bruket. Vi vet, om vi tänker
efter, att riktiga missbrukare - de som har utvecklat
ett beroende av alkoholen - alltid kommer att vara så
angelägna att få tag på och att i sin ekonomi prioritera
inköp av alkohol, att de är de som sist låter sig hind-
ras.
Genom en ensidig fokusering på att begränsa den
mätbara totalkonsumtionen av alkohol i vårt land
öppnar vi för det som vi aldrig kan mäta, dvs. hem-
bränning och smuggling. Det är verksamheter som
sker helt utan offentlig insyn och som bäddar för att
man, när man väl överskridit gränsen för det olagliga,
har möjlighet att konsumera ännu större kvantiteter,
dessutom av alkohol som på grund av låg kvalitet ofta
kan vara direkt farlig.
Så här långt kommen i mitt inlägg vill jag yrka bi-
fall till den av våra reservationer som framför allt
uttrycker det som jag har sagt hittills, dvs. reservation
1. Innehållet i våra andra reservationer står vi givetvis
fast vid, men för att spara kammarens tid skall jag inte
framföra några fler bifallsyrkanden.
I linje med övertygelsen att de allra flesta männi-
skor är kapabla att ta ansvar för sin egen alkoholkon-
sumtion utan onödiga restriktioner ligger vår stånd-
punkt att det borde vara möjligt för vanliga medbor-
gare att inhandla drycker med alkohol även på andra
ställen än just i Systembolagets butiker. Med ett li-
censieringsförfarande kan man garantera att såväl
specialbutiker för t.ex. vin som vanliga dagligvarubu-
tiker kan sälja dessa drycker, om de visar att de kan
göra detta på ett ansvarsfullt sätt. För att undvika
"kalv på grönbete"-effekter skulle man kunna släppa
efter på det kvarvarande försäljningsmonopolet steg
för steg genom att börja med de svagaste av de dryck-
er som Systembolaget i dag har försäljningsmonopol
på. På sikt finns det dock knappast någon anledning
att tro att svenskar skulle klara det här sämre än med-
borgare i andra länder.
Vad gäller Systembolaget saknas skäl att ha kvar
hinder för t.ex. regelbundet lördagsöppet. Bolaget
borde självständigt ha möjlighet att bestämma vilka
dagar och tider som bäst tillgodoser önskemålen hos
dem som vill handla och även kunna bestämma om
etablering och lokalisering av försäljningsställen.
Tvånget att en pub måste kunna servera en viss
typ av mat för att få rätt att utskänka alkohol är en
restriktion som knappast uppfyller något syfte. Den
som går ut en kväll för att äta middag väljer knappast
ett ställe som inte serverar mat för att i stället dricka
sig mätt på öl. Den som å andra sidan har för avsikt
att gå ut och prata med sina vänner över ett glas vin
och på sin höjd en skål med jordnötter gör detta oav-
sett om det är ett ställe som dessutom serverar mat
eller inte.
Av samma anledning bör teatrar och konsertloka-
ler som i dag har möjlighet att servera ett glas vin och
öl även få lov att servera ett glas sherry eller andra
starkare drycker. Dessutom bör givetvis även hotell
med serveringstillstånd kunna ha alkoholhaltiga
drycker i sina minibarer. I andra länder är detta en
självklarhet. De bestämmelser som det här gäller är
knappast vad som förhindrar alkoholism och missbruk
utan begränsar endast människors dagliga liv.
Tidsbegränsning av alkoholservering fyller knap-
past heller någon missbruksbegränsande funktion,
utan ger endast upphov till det vi brukar kalla svart-
klubbar. Dessa svartklubbar öppnar på natten när de
lagliga och skattebetalande näringsställena stänger.
Verksamheten sker helt utan insyn, och de lagliga
serveringsställena har ingen möjlighet att konkurrera
med dessa olagliga.
Det måste var bättre att ge hederliga godkända
försäljningsställen möjlighet att själva bestämma sina
öppettider än att vi genom regleringar öppnar för
okontrollerbar verksamhet.
Det är ologiskt att ha en åldersgräns för inköp av
drycker med alkohol som är en annan än myndig-
hetsåldern. Meningen med myndighetsåldern måste
rimligen vara att markera att en person anses som
vuxen och kapabel att ta ansvar för sitt eget liv. Av
denna anledning är det också just vid 18 års ålder som
vi får rätt att rösta, gifta oss, köra bil och göra mili-
tärtjänst. Vid 18 års ålder kan man t.o.m. sitta i riks-
dagen. Att då inte kunna köpa en flaska vin eller föra
in några flaskor likör från utlandet framstår minst sagt
som ologiskt.
Avslutningsvis vill jag än en gång understryka att
den svenska alkoholdebatten skulle vinna oerhört
mycket på att göra skillnad mellan normalt bruk och
missbruk av alkohol samt att göra sig av med mycket
av den dubbelmoral och de tabun som alltför ofta
märks på detta område.