Herr talman! Ulla Andersson betecknade mig såsom att jag slog följe med liemannen. Det är inte ofta man får höra sådant från denna talarstol. Jag måste därför bemöta detta.
Samtidigt fortsatte Ulla Andersson att beskriva den sociala situationen i Europa så som hon uppfattar den. Det är en social kris, ökad arbetslöshet och social oro. En del av detta är otvivelaktigt sant. Det vi ser på tv-skärmarna är protester. Det vi kan läsa om i tidningarna är att människor är oroliga för sina jobb, för sina inkomster och för sina pensioner.
Skillnaden mellan dem som skriver i tidningarna och dem som sitter i akademin och politikerna är att politiker ska komma med förslag till åtgärder mot de problem som man pekar på.
Vad gör då Vänsterpartiet och Ulla Andersson i denna situation? Jo, de säger nej till den lilla insats som Sverige skulle kunna göra, nämligen att via IMF eller direkt låna ut pengar till dessa länder för att något mildra konsekvenserna av krisen. Inte en krona från svenska skattebetalare ska gå till att mildra de socialt utsatta människornas och Europas situation. Det är numera Vänsterpartiets definition av solidaritet. Solidaritet sysslar Vänsterpartiet med på sina möten. Där talar man om solidaritet. Man sjunger
Internationalen
på första maj. Men när det kommer till praktisk solidaritet som i detta fall när det gäller att hjälpa till att mildra den sociala krisen i många europeiska länder säger Vänsterpartiet stört nej - inte en spänn till dem som har det svårt i Europa!
Det var likadant när vi skulle ge lån till Irland. Vilket parti sade nej då? Jo, det var två partier. Det var Vänsterpartiet och det var Sverigedemokraterna. Extremerna berör varandra. Solidaritet i praktiken är alltså inte Vänsterpartiets starka sida. I själva verket är Vänsterpartiet numera ett nationalistiskt parti, ett narcissistiskt parti när det gäller Europapolitiken. Man skådar in i sin egen navel i stället för att blicka ut över den europeiska kartan. Det är Vänsterpartiets Europapolitik. Det råkar, som sagt var, många gånger - som ordförande i EU-nämnden har jag kunnat konstatera det - vara så att man landar på samma hållning, samma slutsats, som Sverigedemokraterna. Resultatet av den förda politiken är i många fall densamma.
Nej, Ulla Andersson, jag slår inte följe med liemannen. Det är du som vänder dig inåt med ditt parti och nekar till att medverka efter det lilla mått av förmåga som Sverige har att mildra den ekonomiska krisens konsekvenser i Europa. Det är människorna som får lida för detta, inte jag.