Herr talman! Låt mig börja med att klargöra att den ekonomiska krisen inom EMU inte är en tillfällig finansolycka utan tydlig härledning uppkommen från en klar finanshimmel. Det är tvärtemot en högst medvetet politiskt skapad kris i syfte att genom skuldsättning ställa samtliga nuvarande fria och demokratiska EU- och EMU-nationer utom folklig kontroll.
Strategin bakom implementerandet av bland annat en rad sydeuropeiska länder med behovet av en egen och anpassad penning- och stabiliseringspolitik i EMU grundar sig inte bara på att ta ifrån dessa länder deras egenmakt utan även på att ta ifrån de ekonomiskt mer konkurrenskraftiga länderna deras självbestämmande genom att låta dessa länder kvarstå länge nog på resan mot ruinens brant för de initialt mest utsatta länderna.
Att EMU-projektet redan från början var utdömt kan man utläsa inte minst genom att notera att det redan från starten endast var tre deltagarländer som uppnådde de så kallade Maastrichtkriterierna, det vill säga avtalet om att budgetunderskott och statsskuld inte får vara för höga och att inflation och långa marknadsräntor inte får avvika för mycket mellan medlemsländerna.
Vad som hände därefter känner vi alla till. I dag har samtliga deltagarländer inte bara brutit mot finanspakten, utan EU har dessutom förlorat kontrollen över utvecklingen och därmed gjort sig beroende av betydligt större och mer komplicerade lösningsformer. Politikerna och tjänstemännen i EU har med andra ord skapat ett system som inte fungerar och som de inte heller på ett enkelt sätt kan ta sig ur.
Den slutsatsen drar inte bara jag utan även välrenommerade ekonomer som till exempel Hans Tietmeyer, som var den tyska centralbankens chef fram till 1999.
Att EU använder sig av denna av EU själv skapade ekonomiska kris för att stärka sin makt på de nationella parlamentens bekostnad beskrivs vidare i raka ordalag i denna grönbok. Här står bland annat att läsa att europeiska stabilitetsfonder får många konsekvenser som inte begränsas till de rent tekniska utan som även berör frågor som nationell suveränitet och processen för ekonomisk och politisk integration.
I praktiken föreslår kommissionen med detta förslag en gemensam skuldhantering för Europa, vilket innebär ett stort steg mot en situation där den självständiga finanspolitiken, den svenska modellen och välfärdsstaten får stå tillbaka till förmån för en kylig federalisering av Europa. Denna inriktning är olycklig, inte bara på grund av att de mest centrala delarna av makten och politiken flyttas upp till EU-nivå utan även för att gemensamma emissioner av statsobligationer skulle medföra att medlemsstaterna för samman sina statspapper och de tillhörande intäktsflödena för att därefter dela på räntekostnaden.
I ett läge där de svenska räntenivåerna tack vare ett strikt budgetramverk och en fristående penningpolitik ligger bland Europas absoluta bottennivåer med drygt en halv procentenhet räntedifferens gentemot Tyskland och drygt 1 procent gentemot Finland skulle Sveriges räntekostnader öka markant då 1 procentenhet högre räntenivå motsvarar drygt 10 miljarder kronor årligen.
Det sker till priset av att de enskilda medlemsländernas budgetdisciplin sannolikt påverkas av att budgetsyndarna inte behöver ta konsekvenserna av sitt agerande då priset för att missköta sitt lands ekonomi skjuts över på dem som sköter sig. Då incitamentet att hålla ordning på statsfinanserna minskar ökar risken för att krisen blir ännu mer djupgående och att den så kallade integrationsprocessen snabbas på ytterligare. Det är naturligtvis till nackdel för de enskilda medlemsländernas självbestämmande över de finansiella instrumenten för att styra de egna ländernas politiska inriktning. Innan Sverige skulle folkomrösta om ett medlemskap i denna monetärunion som nu öppet står i lågor, hävdade eurofanatikerna att fördelarna i första hand var ekonomiska. Med ett svenskt deltagande skulle vi inte bara stärka våra offentliga finanser, vi skulle även sänka våra räntor och öka vår tillväxt.
Nu, elva år senare, har vi facit hand. Våra offentliga utgifter har minskat med 15 procent, våra långa marknadsräntor har mer än halverats och är lägst i hela EU tillsammans med Schweiz. Tillväxten har slagit eurogenomsnittet med mer än 1 procent årligen. Medan EU:s länder har ökat sina statsskulder ser vi vår statsskuld minska.
Sveriges demokrati har klart triumferat över en europeisk elitisk teknokrati. Ändå har vi fortfarande två läger i Sverige. Endast två partier tar tydligt avstånd från EU- och EMU-projektet som genom riksdagens ovilja att be om lov steg för steg flyttar bort makten från svenska folket till EU:s tjänstemän och politiker. Man har till och med fräckheten att legitimera detta beteende genom att hänvisa till att man är för en fredsutveckling. Vi vet att den bästa garanten för fred är demokrati inte teknokrati. Euron är problemet, inte lösningen. Därför ska vi inte stödja den.
Herr talman! Med det yrkar jag bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 2.