Herr talman! Som Sten Lundström mycket väl vet har Folkpartiet, inte minst när vi behandlade det bostadspolitiska målet, verkligen tryckt på att man ska omformulera det, så att det tar sitt avstamp i bostadskonsumentens rättigheter, så att säga. Jag kan konstatera att Vänsterpartiet i det fallet faktiskt sade nej till detta.
Men det är egentligen inte skälet för mig att begära replik, utan det handlar mer om diskussionen kring tvång kontra frivillighet.
100 % borde lämnas till bostadsförmedlingen säger man. En fastighetsägare kan ju göra det. Frågan är om man i lagstiftningen ska säga att alla ska göra det.
Ett annat problem som jag försökte påtala från talarstolen är att man i Boverkets bostadsmarknadsenkät kan påvisa att de kommuner som anger brist har mindre än 2 % lediga lägenheter. Jag menar att sätta fokus på att sortera köerna när man inte har ett inflöde av lägenheter är ett stort bekymmer. Om vi får i gång ett större utbud av bostäder, att det nyproduceras och produceras sådant som skapar flyttkedjor skulle ungdomarnas situation förbättras i stor utsträckning.
Carl-Axel Roslund var inne på frågan om arbetsmarknadens funktionssätt. Jag tycker att vi sviker våra unga. Det är otroligt svårt att hitta jobb, det är otroligt svårt att hitta försörjning och därmed också svårt att få ett hyreskontrakt.
Det som gjorde mig väldigt bekymrad, Sten Lundström, var när du ville hänvisa våldsutsatta kvinnor till bostadskön och tog upp diskussionen om bostadsförmedlingen i det sammanhanget. Det här är människor som behöver oerhört stora insatser. De kräver en speciell typ av boende.
Jag vet att Sten Lundström är en mycket skicklig bostadspolitiker. Därför vill jag fråga: På vilket sätt anser Sten Lundström att kösystemet ska hjälpa de här kvinnorna?