Fru talman! Jag vill börja med att tacka utbild-
ningsministern för svaret. Målet att öka andelen
kvinnliga professorer delar jag, men sättet som det
skall göras på ifrågasätter jag starkt. Risken är att man
gör kvinnorna en björntjänst.
I regeringens proposition uttalar regeringen att en
positiv särbehandling skall tillämpas vid tillsättning
av professurer: "En tjänst skall tillsättas med en kom-
petent sökande av underrepresenterat kön även om
vederbörande är mindre kvalificerad än medsökande
av andra könet."
Man måste först fråga varför Sverige har så få
kvinnliga professorer. Det beror inte på att vi har
kvinnor som är sämre meriterade än män. Trots att
kvinnor söker professurer faller de ofta bort på vägen.
Det är också så att många kvinnor i Sverige är dub-
belarbetande, vilket också förklarar att de inte söker
chefstjänster.
Man måste möjliggöra för kvinnor att kunna satsa
på både en yrkeskarriär och familj. Men det viktigaste
är att kvinnor inte utsätts för en negativ särbehandling
vid tillsättning av tjänster.
Utbildningsministerns förslag anser jag är krän-
kande i flera avseenden. Det är kränkande mot kvinn-
liga forskare och professorer som är väl så kompeten-
ta som män. Det är också kränkande mot forsk-
ningsinstitutionerna, där ett viktigt vetenskapligt arbe-
te utförs, ett arbete som faktiskt är essentiellt för Sve-
riges framtid och utveckling. Vilken institution vill ha
en mindre kvalificerad chef? Det är självklart att man
vill ha den mest kvalificerade.
I en proposition från en regering som påstår sig
vara mer jämställd än andra är det genant att man
sänker sig till en så låg nivå i sin syn på kvinnan.
Signalen är kristallklar: Kvinnor klarar sig inte själva
på egen kompetens utan måste hjälpas in på annan
väg.
Jag måste fråga utbildningsministern: Vad ämnar
utbildningsministern göra för att bemöta den kritik
som har kommit med anledning av den här proposi-
tionen?