Herr talman! I betänkandet finns några områden som jag lite grann skulle vilja tala om. Jag hade tänkt börja med land-för-land-rapporteringen, men många har redan tagit upp det, och Miljöpartiets Annika Lillemets har på ett bra sätt redogjort för den frågan. Jag ska därför bespara er alla ett långt anförande om just det.
Jag vill dock trycka på vikten av att vi får en land-för-land-rapportering eftersom det är fråga om enorma summor som varje år försvinner från fattiga länder i form av olaglig kapitalflykt. Det är bra att EU satt i gång arbetet med ett nytt redovisningsdirektiv, som alltså kommer att innehålla regler om rapportering av betalningar till regeringar från företag verksamma inom olika sektorer. Jag kunde dock inte hitta någon tidpunkt för när den utredare som regeringen tillsatt ska redovisa sitt uppdrag, men det kanske jag får svar på under debatten.
Att EU nu ökar takten i kampen mot skatteflykt är inte en dag för tidigt, för det arbetet är långt ifrån färdigt. Tyvärr kommer det nog alltid att finnas kreativitet när det gäller att hitta vägar för att gömma undan pengar för beskattning.
Det nordiska samarbetet, som några varit inne på, startade 2006, strax innan vi förlorade valet. Det har varit mycket framgångsrikt. Det har inneburit att Sverige, precis som Maria Abrahamsson sade, har kunnat teckna många informationsutbytesavtal med skatteparadis och många har fått kalla fötter och frivilligt meddelat Skatteverket att de har inkomster utomlands. Och det är jättebra.
Vi har i dag kunnat läsa att Skatteverket sedan förra året fått in nästan 800 miljoner i jakten på skattesmitare. Problemet är att informationsutbytet inte är automatiskt utan sker bara på begäran, alltså inte spontant. Det är ju inte så att ett skatteparadisland kontaktar Sverige och meddelar att där finns några svenskar som gömmer pengar. Nej, skattesmitarna är ganska trygga så länge Skatteverket inte upptäcker något och börjar fråga efter uppgifter.
Skatteverket har vittnat om hur lång tid det kan ta och vilket omfattande arbete det är. Ibland måste Skatteverket vända sig till flera länder, och det kan ta många år innan de kommer skattesmitarna på spåren. Jag vill verkligen ge en eloge till de tjänstemän som arbetar med det tuffa uppdraget att få in skattepengar till oss. Det är pengar som egentligen skulle ha blivit beskattade för länge sedan. Vi behöver varenda skattekrona. Efter regeringens skattesänkarpolitik vet vi att det finns många områden, bland annat inom välfärdssektorn, som har stora behov av resurser. Då är det väl jättebra att vi får in skattepengarna.
Men det kan inte endast vara Skatteverket som ska göra detta. Vi måste ha en regering som är aktiv. Jag vill vädja till mina kamrater på allianssidan att trycka på finansministern och Finansdepartementet för att vi ska få ett automatiskt informationsutbyte. Det räcker inte med att regeringen stöder EU-förslag mot skattefusk utan Sverige behöver ta ledningen och visa att vi verkligen vill något med det.
Herr talman! Jag vill också ta upp en annan fråga som känns oerhört viktig. Det gäller personer med skyddad identitet som måste garanteras ett fullgott skydd. Om man känner att man behöver ha en sekretessmarkering i folkbokföringen är det enligt Skatteverkets policy en förutsättning att det finns ett konkret hot som riktas mot den enskilde. Hotet ska kunna styrkas genom någon form av underlag, till exempel från polis, socialtjänst, kvinnojour eller brottsofferjour, genom ett beslut om kontaktförbud, en dom eller annan utredning. En sekretessmarkering är alltså ingenting man bara ringer till Skatteverket om och får.
Om en person har ett konkret hot mot sig och har fått en sekretessmarkering ska den personen naturligtvis känna att man har ett fullgott skydd. Men så är tyvärr inte verkligheten för alla. Det har vi socialdemokrater i form av motioner påpekat vid flera tillfällen och då fått till svar att Folkbokföringsutredningen bereder frågan.
Nu har det kommit en lagrådsremiss om folkbokföringen i framtiden som bland mycket annat tar upp frågan om myndigheters hantering av skyddade personuppgifter, skyddsbehov och kvarskrivning. Utredningen konstaterar att det finns risk för att uppgifter felaktigt lämnas ut av myndigheterna. Det kan vara brister i datasystem, bristande kunskap hos handläggare och att det råder stor vilsenhet bland myndigheterna beträffande regelverket om sekretessens räckvidd.
Så får det inte vara, eller hur? Om en myndighet lämnar ut sekretessbelagda uppgifter och en adress blir känd av en som förföljer kan det få stora konsekvenser. Personen i fråga måste kanske flytta, ofta med kort varsel, och det innebär stor påfrestning såväl fysiskt och psykiskt som ekonomiskt. Har personen i fråga dessutom barn blir konsekvenserna än större. Barnen måste kanske bryta upp från förskolan eller skolan, från kamrater och olika fritidsaktiviteter.
Utredningen har lagt fram förslag för att åtgärda de brister som finns, men till min stora förvåning har regeringen inte gått på det förslaget utan bara svarat att det kan finnas anledning för regeringen att återkomma till frågan om myndigheternas rutiner vid hantering av sekretessmarkerade uppgifter. Så var det med det. Samma sak gäller beträffande skyddsbehov och kvarskrivning. Det finns inget förslag från regeringen utan det kommer att övervägas vidare i ett annat sammanhang.
Nu väntar vi på att en proposition ska komma, och vi hoppas, tror och förutsätter att regeringen i den presenterar hur personer med sekretessmarkering ska garanteras ett fullgott skydd. Vi måste ändå vara överens om att det ska vara så när man har fått en sekretessmarkering.
Herr talman! Till sist vill jag också ta upp att vi har ett särskilt yttrande i betänkandet om folkbokföring i församling. Vi vet att det är en fråga som engagerar många bland annat inom hembygdsrörelsen och Svenska kyrkan.
Det är viktigt att det blir en lösning som också tar hänsyn till dessa intressen. Karin Nilsson har tagit upp denna fråga, och hon kände sig ganska nöjd. Vi kan då kanske också känna oss trygga. Men vi vill inte nu ta ställning i frågan. Vi inväntar nu regeringens slutgiltiga förslag innan vi tar ställning i frågan.