Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialmi-
nistern för svaret. Det är inte vår första debatt i frå-
gan, men eftersom utförsbacken i sjukvården fortsät-
ter kommer jag att fortsätta att ställa frågor tills
grundproblemen angrips.
Nu händer det som jag och många med mig har
befarat. Sjukvården tillförs mer resurser utan att re-
geringen först tar itu med de grundläggande proble-
men. Risken med detta är att den felaktiga strukturen i
sjukvården består, och de resurser som finns räcker
inte för framtida behov.
Socialministern har på ganska kort tid satt sig in i
sjukvårdens problem och har också, som jag bedömer
det, en god insikt om att något måste göras, vilket
framkommit i flera av våra debatter och även i inter-
pellationssvaret. Nu ställs diagnosen: När börjar be-
handlingen?
Vi vet att behoven inom sjukvården kommer att
öka. Vi får alltfler äldre, och med ny medicinsk teknik
kan fler sjukdomar botas. Ny teknologi kan minska
kostnaderna, men enbart inom vissa segment. Beho-
ven blir större för många andra. Var skall då gränsen
dras?
Det finns redan många brister i dagens sjukvård.
Delar av akutsjukvården är otillräcklig, vård av äldre
och psykiskt sjuka likaså. Vårdköerna växer, och
vården i livets slutskede kan förbättras.
För att kunna tillföra sjukvården mer resurser
krävs det en god ekonomisk tillväxt. Jag har i interpel-
lationen bifogat en figur som visar sambandet mellan
BNP per capita och sjukvårdskostnader per capita.
Det är en internationell jämförelse som visar att det
råder ett linjärt samband mellan tillväxt och hur
mycket pengar ett land har råd att satsa på sjukvård.
Utifrån denna figur visar det sig att Sverige i dag
satsar så mycket pengar som vi har råd med på sjuk-
vård. Vi har inte råd med mer. För att vi skall kunna
lägga mer pengar på sjukvården krävs det att Sverige
får en bättre tillväxt. Tyvärr har vi inte i budgetpro-
positionen sett några förslag som leder till ökad till-
växt.
Men regeringen har trots en dålig tillväxt valt att
lägga mer pengar på sjukvården. Det kommer inte att
hålla i längden, det kommer att straffa sig. Det går
inte att bygga en långsiktig finansiering på det sättet.
Därtill får vi tänka oss att Sverige också är ett land
som är mycket konjunkturkänsligt. Det fanns en
mycket bra bild i Dagens Industri i går som visar att
Sverige på grund av den stora offentliga sektorn,
statsskuld och ett mycket högt skattetryck är det mest
konjunkturkänsliga landet i OECD.
Dessa två saker skall vi ha i åtanke, eftersom vi
vet att sjukvården kommer att behöva mer resurser
framöver. Därför är det nödvändigt att vi tar itu med
strukturen. Det finns väldigt mycket att göra inom
sjukvården, där vi faktiskt kan flytta pengar från ett
område till ett annat och ge patienter vård.
Jag tycker att det var positivt att socialministern i
går tog upp behovet av en vårdgaranti och att den
skall återinföras. Problemet är att det kostar ganska
mycket pengar. Det skapar dessutom en väldig
otrygghet i vården när man ger order och kontraorder.
Det är också något jag har tagit upp i interpellationen.
Det är bekymmersamt när landstingspolitiker gör det,
och det är lika bekymmersamt när regeringen gör det.
Det gäller både vårdgaranti och Kalmarmodell. Kal-
marmodellen kan ses som ett alternativ till sysselsätt-
ningsgarantin.
Jag vill fråga socialministern igen: Hur skall en
långsiktig finansiering av sjukvården se ut med en
fortsatt låg tillväxt?