Fru talman! Jag vill ju väldigt gärna också vara
vänlig någon gång mot Margareta Nordenvall. Därför
vill jag säga att jag definitivt anser att vården jobbar i
mycket föråldrade strukturer. Mycket ser ut som för
hundra år sedan, och det är förvånande att inte mer
har hänt när det gäller att bryta upp en gammal vård-
kultur; jag tänker då på revirtänkande och att man
håller på en hierarki med läkaren i toppen och patien-
ten i botten. Här kan jag glädja mig åt att det finns
många projekt som är inriktade på att bryta upp den
här sortens gammaldags hierarki och struktur, men jag
kan nog också tycka att det har gått väldigt sakta. Där
är förstås utgångspunkten denna: Att sätta patienten i
centrum och se till patientens medverkan och delak-
tighet ställer krav på en annan organisation, och jag
tror att det kommer att betyda väldigt mycket. Där har
vi alltså säkert en samsyn.
Landstingen satsar i dag 80 % av de totala kostna-
derna på hälso- och sjukvård inklusive tandvård och
ungefär 20 % på annat. Sedan kan detta förstås skifta
från landsting till landsting. Men om man tittar på vad
dessa 20 % går till - vad som är kringverksamhet -
inser man snabbt att landstingen också här finansierar
viktig verksamhet: utbildning, vårdhögskolor och
kollektivtrafik, vilket gäller framför allt Stockholms
län. Vi får ju inte heller glömma bort att finansiering-
en av de här verksamheterna ändå måste göras av
skattebetalarna. I många län har man ju faktiskt be-
stämt att det är bättre att lägga detta på landstinget än
att höja kommunalskatten t.ex. för att finansiera ett
stort länsgemensamt projekt, och att man gör det som
praktiskt är det bästa.
Påståendet att Sverige och landstingen i Sverige
skulle ha en ovanligt stor och kostsam politisk över-
byggnad och administration har faktiskt dött ut. Det är
inte så. Det är möjligt att det någon gång har varit så,
men i dag är administrationskostnaderna inte an-
märkningsvärt höga. De är mycket högre i system där
man har försäkringslösningar. Så det är inget argu-
ment för att byta system, tycker jag. Det behövs en
mycket kostsam och invecklad kostnadskontroll av
dessa system. Jag menar att vi skall ha en skattefi-
nansierad hälso- och sjukvård även i fortsättningen.
Det måste naturligtvis bygga på att en nation har
tillväxt och sunda finanser, och vi är faktiskt på god
väg att åstadkomma en mycket stabilare och bättre
situation för Sverige. Moderaterna skall vara glada
över att vi till en del har röjt upp i de problem som
faktiskt en borgerlig regering lämnade efter sig.
Till sist: Hur skall man kunna tala med varandra?
Man kan fråga sig om vi vill ha en demokratiskt styrd
vård, men frågan är då också: Vad är alternativet?
Vem är det som skall bestämma? Det är klart att poli-
tikerna skall målstyra. De skall inte delta i de dagliga
avgörandena - det anser jag inte heller att de gör.
Politikerna bestämmer ramarna, de bestämmer in-
riktningen. Men vi har också många gånger fått höra
klinikchefer och andra säga att de inte längre kan ta
ansvar. Det många då egentligen säger är att de inte
kan ta det ekonomiska ansvaret. Jag tycker därför att
vi skall vara stolta över det decentraliserade och de-
mokratiskt styrda system som vi har i Sverige. Jag är
inte säker på att jag vill att juristerna skall styra, så-
som det ofta kan bli i ett försäkringsfinansierat sys-
tem. Att det är demokratiskt valda församlingar som
styr är därför en styrka. Vi måste då också ständigt se
till att skapa mötesplatser och dialog, och på det om-
rådet finns säkert mycket mer att göra.