Fru talman! Vi kan väl först konstatera att situa-
tionen för svensk hälso- och sjukvård inte är unik utan
att problemen är likartade i många länder. Oberoende
av vilken typ av sjukvårdssystem man har tvingas man
i högre grad än förut att ta till åtgärder som syftar till
kostnadskontroll och förbättrad produktivitet. Man
måste väl också medge att utvecklingen under senare
år har visat att det svenska hälso- och sjukvårdssys-
temet faktiskt har haft en stor förmåga både att anpas-
sa utgifterna till den samhällsekonomiska utveckling-
en och att effektivisera verksamheten. Under samma
period har kostnaderna i andra länder, där man i stör-
re utsträckning använder sig av försäkringsfinansiera-
de system, ökat snabbare än den totala samhällseko-
nomin. Sådana jämförelser med andra länder visar
också att vi här i Sverige är kostnadseffektiva. I USA,
som har en stor andel privat vård, är kostnaden per
BNP avsevärt högre än i Sverige.
Det innebär vissa problem, det måste man säga, att
försöka jämföra och påvisa skillnader i kostnader
mellan privat och offentligt driven vård. Jag är ändå
den första att säga att det här gäller att samsas och
faktiskt utnyttja det bästa. Jag är också den första att
medge att den konkurrens som har uppstått också har
drivit på och lett till effektivare metoder i den offent-
liga vården. Jag tror att det behövs ett samspel som är
vettigt och att villkoren för detta samspel är klara.
Vad gäller FINSAM och den sortens projekt lade
vi nyligen fram en proposition i vilken just betydelsen
av samverkan betonades och där också pengar avsat-
tes för samverkan. Sådan samverkan behöver vi alltså
mer av.