Fru talman! Jag konstaterar att socialministern inte
vill svara på min fråga. Jag ställde en mycket klar
fråga: Hur skall den långsiktiga finansieringen i sjuk-
vården klaras? Det har jag inte fått svar på.
Socialministern säger att man inte ger order och
kontraorder. Det var inte många månader sedan som
vi tog bort vårdgarantin. Nu skall vi införa en ny
vårdgaranti. Det var inte heller så länge sedan som
man inom många socialdemokratiska landsting avske-
dade personal och lät den gå i s.k. sysselsättningsga-
ranti. Personalen betalades med landstingets sjuk-
vårdspengar, men gick inte in och tog hand om patien-
terna. Nu inför man Kalmarmodellen, och jag hoppas
att man då tar in den personal som är sjukvårdskun-
nig. Först gör man en sak med ena handen och sedan
tar man tillbaka den med andra handen.
Vi skall ha klart för oss att Sverige på intet sätt är
ekonomiskt stabilt. Det pris som regeringen faktiskt
har betalat är den höga arbetslöshet som vi har som är
ett resultat av att vi inte har någon fungerande tillväxt
i Sverige. Det håller inte i det långa loppet; det vet
alla.
Samarbetet i sjukvården fungerar inte särskilt väl.
Politiker och personal i vården drar åt olika håll.
Klinikchefer avgår i protest samtidigt som politiker
försöker sätta munkavle på dem. Hur skall dessa par-
ter kunna ta itu med problemen i sjukvården om de
inte ens kan tala med varandra? Medan ställningskri-
get fortgår sitter patienterna i kläm, och politikernas
förtroendekapital förbrukas. Vi vet alla - det har flera
undersökningar visat - att man inte har något förtro-
ende för sjukvårdspolitikerna. På sikt kommer själv-
klart också förtroendet för sjukvården att påverkas om
ingenting görs.
Socialministern talar om behovet att ta itu med
strukturerna i vården, och jag skulle vilja veta närma-
re vad Margot Wallström menar. Vi har talat om detta
förut, och när jag talar om att vi skall angripa hierar-
kier och struktur i sjukvården handlar det just om att
ge patienter mer vård och om att flytta resurser inom
landsting och sjukvård till vård av patienter. Det går
alltså inte att komma med en klyscha och säga att
moderaterna inte tänker på patienterna, för så är det
inte. Jag skall ge några exempel.
Om vi nu tar bort den politiska detaljstyrningen av
vården, låter politikerna ägna sig åt målstyrning och
kvalitetskontroll och låter sjukvårdspersonalen ta fullt
ansvar för vården av patienterna inom givna ramar
skulle vi kunna överbrygga de motsättningar som
finns i dag. Vi skulle få korta beslutsvägar och den
möjlighet till flexibilitet i vården som så väl behövs.
Framför allt skulle vi renodla ansvarsrollerna. Däri
ligger en stor del av problemen.
För att göra detta krävs ett politiskt mod. I Stock-
holms läns landsting skulle t.ex. den politiska och
administrativa överbyggnaden i sjukvården kunna
minska med flera hundra miljoner. Jag har nämnt
detta tidigare. Säg nu inte att jag har ett Stockholm-
sperspektiv, för Stockholms läns sjukvårdskostnader
utgör en femtedel av landets sjukvårdskostnader.
Men om vi då tar bort den politiska överbyggna-
den i form av ett antal onödiga sjukvårdsstyrelser med
administration får vi lika mycket pengar som rege-
ringen nu skjuter till, eller motsvarande 1 000 skö-
terskor. Så vill moderaterna lösa problemen. Vi vill ta
pengar från den politiska administrationen och ge
dem till vården. Därtill kan vi lägga sysselsättningsga-
rantin, som bara i Stockholms län uppgår till
ca 500 miljoner kronor vilket motsvarar ca 1 500
sköterskor. Här har vi alltså redan pengar till 2 500
extra personal. Det finns redan pengar i landstingen,
men personalen finns inte där därför att pengarna
rinner ut åt andra håll och kanter. Det är här jag hop-
pas att Margot Wallström börjar leta pengar, för det
är här det finns möjlighet att hjälpa vården på sikt.
Jag skulle gärna vilja veta: Är socialministern be-
redd att ta itu med dessa hierarkier, och vad menar
socialministern när hon talar om behovet av omstruk-
tureringar?