Herr talman! Jag kan konstatera att det sker någon sorts medveten eller omedveten sammanblandning av begreppen energi och el. Om vi påstår att industrin är förbrukare av ungefär en tredjedel av den totala konsumtionen, transportsektorn av en tredjedel och bostads- och lokalsektorn av en tredjedel är det min bestämda uppfattning att de stora potentialerna för energieffektivisering naturligtvis fortfarande ligger i industrin men framför allt i transportsektorn.
Om vi kan minska den totala energianvändningen genom att minska importen av fossila bränslen, fossil energi, tycker jag inte att det ska vara något problem. Jag tycker snarare att det är en framgång. Om vi behöver öka användningen av el som produceras på ett klimatsmart sätt är det också en framgång. Jag ser inte den motsättning som statsrådet försöker göra gällande finns. Att det skulle vara ett hinder för svensk industri är inte sant; det vet Anna-Karin Hatt lika bra som jag.
När jag hör statsrådet räkna upp de så kallade nyheterna har jag fortfarande svårt att se att något av det som uppräknas är sådant som kommer att medföra att man gör vågen i den elintensiva industrin. Det ger inte den effekt som man eftersträvar och som skulle stärka den konkurrenskraft som så väl behöver stärkas.
När det gäller Riksrevisionens rapport om det tidigare programmet tror jag att vi där har en viss samsyn. Jag tycker att den skjuter lite grann bredvid målet för den gör gällande att man inte har uppnått saker och ting, sådant som inte ens var syftet med programmet. Jag tycker att det är en något egendomligt formulerad rapport, men det må så vara.
Nej, jag är inte nöjd med det som presenteras. Jag är inte helt nöjd med svaret, men jag tror att det är viktigt att vi forcerar den här diskussionen så mycket som möjligt. Regeringen har under ganska lång tid känt till vad som skulle hända. Man har haft åtminstone ett till ett och ett halvt år på sig. De signaler jag får från näringen är att de förväntat sig att regeringen skulle ha nått fram. Det är just bristen på svar, vad det är som händer, eller rättare sagt varför det inte händer mer än det gör, som är problemet. Industrin frågar efter besked. Vi frågar efter besked. Svenskt näringsliv behöver besked.