Fru talman! Först skall jag säga att jag icke har
förberett mig på frågan om instruktionen i dag. Jag
har förberett mig på Eva Zetterbergs interpellation.
Jag svarar gärna på den här frågan vid ett senare
tillfälle om jag får möjlighet.
Det förs en diskussion om var ansvaret skall lig-
ga. Som Kristina Svensson sade är det en regerings-
fråga. Det kan tyckas som att man nedvärderar eller
underskattar biståndsdimensionen i dessa frågor
genom att ha dem liggande hos Finansdepartemen-
tet. Så är inte fallet. Det är heller ingen formsak
som jag åberopar, Eva Zetterberg, när jag talar om
att vi inte skall se över detta. Det är mycket genom-
tänkt.
I regeringskansliet har vi en gemensam bered-
ning. Det finns ett gemensamt, kollektivt ansvar.
Det sker icke någon beredning av frågor som rör
Världsbanken i de här dimensionerna utan att UD är
med. Det är självklart. Det är en ordning som har
visat sig fungera bra. Dessutom är Sverige inte
ensamt om den. Det är den vanliga ordningen i
världen. Man kan också hitta mycket goda motiv för
att man har det på det sättet, inte bara att det är så.
De goda motiven är att det är jättelika internationel-
la ekonomiska aktörer som påverkar stabiliteten i
systemen. Man kan bara ta en sådan enkel sak som
att räntorna i går steg i Sverige. I dag kanske de
också stiger. Vad vet jag? Vad åberopar man som
skäl för att räntorna stiger just nu och exempelvis
fördyrar boendekostnaderna för vanliga svenska
inkomsttagare? Man åberopar krisen i Mexiko,
upproret i Chiapas.
Där ser ni direkt hur sambanden ser ut. Där finns
IMF med, och där kanske också Världsbanken finns
med i en annan dimension. Man kan se hur denna
internationellt integrerade ekonomi med blixtsnabb
hastighet sprider sig över världen. En signal från
södra Mexiko slår nästan direkt igenom på hyrorna i
Sverige. Om man då inte begriper att Finansdepar-
tementets uppgift naturligtvis också är att arbeta
internationellt blundar man.
Det är alltså ingen tillfällighet att vi har den här
ordningen. Den innebär inte att biståndsfrågorna
undervärderas. Jag vill påstå att det är tvärtom. Om
man så att säga skulle vidta den andra åtgärden
skulle man föra biståndsfrågorna litet åt sidan. De
skulle hamna vid sidan av de stora ekonomiska
besluten. Som finansminister ser jag det som en
fördel att biståndsfrågorna finns med i dessa av-
vägningar. De skall tas upp parallellt med andra
stora strukturfrågor som diskuteras internationellt.
Jag kommer precis från ett möte med Världs-
banken. Jag var där i förrgår och träffade Världs-
bankens ledning och den nordiska representationen.
Jag kunde tillsammans med dem diskutera utveck-
lingen i Östeuropa och framför allt utvecklingen i
Mexico, som jag av naturliga skäl är oerhört intres-
serad av just nu. Dagen innan hade jag en över-
läggning med Valutafonden. Det är klart att man ser
sambanden. Man ser kopplingarna. Om man som
finansminister inte är beredd att föra den typen av
diskussioner och ta ett sådant ansvar tror jag att
Sverige och den svenska finanspolitiken ställer sig
vid sidan av internationella möjligheter att påverka.
Detta innebär självfallet inte att inte UD är med.
Jag kan hålla med Eva Zetterberg om att man -
när man tittar på dessa institutioner - inte blir allde-
les bländad av deras förmåga att banta sina kontors-
lokaler och av den yttre formen. Det finns mycket
som jag som svensk känner mig främmande inför.
Med bakgrund i folkrörelsearbete och mycket enkla
förhållanden känns det ibland litet märkligt. Jag tar
inte på något sätt på mig något ansvar för detta, och
jag tänker inte försvara det. Vi skall ständigt driva
på och försöka pressa ner kostnaderna för administ-
rationen och ta bort de yttre svulstiga uttrycken, så
att så mycket pengar som möjligt går dit vi verkli-
gen vill att de skall gå. Det är självklart.
Det finns heller ingen som helst anledning att ha
någon annan mening om de punkter som exempel-
vis rör hur Världsbanken har uppträtt tidigare. Det
finns mycket allvarlig kritik att rikta mot en del
projekt, t.ex. på miljöområdet och när det gäller
jämställdhetsfrågor. Det finns en lång rad andra
synpunkter som man kan ha, sett i ett svenskt per-
spektiv.
Det har vi också i Sverige. Vi är en av de mest
pådrivande och aktiva krafterna i dessa samman-
hang. Vi har nått icke föraktliga framgångar. Inte
minst det som skedde i Parisklubben nyligen var ett
resultat av mångåriga svenska insatser - 2/3-
avskrivningen. Nog tycker jag att vi här har anled-
ning att se mer på vad som förenar än vad som
skiljer.
Ingvar Carlsson tar också upp frågor kring inter-
nationellt ekonomiskt samarbete i det FN-arbete han
har bedrivit och i den rapport han har skrivit -
World Trade Organization, Värlsbanken, IMF och
FN. Hur skall man samordna detta? Här har vi
svenska initiativ, och det pågår en svensk debatt.
Det tycker jag är helt i enlighet med vår tradition.
Kritiken kan vi vara överens om. Den har jag
inga svårigheter att dela. Organisationsfrågan har vi
uppenbarligen olika uppfattning om, men jag tycker
att det är viktigt att vi har det som vi har det. Jag har
svarat på frågan om hur vi jobbar framåt i interpel-
lationen. Den specifika fråga som Kristina Svensson
ställde kan jag inte svara på i dag, därför att den var
jag inte förberedd på. Kom gärna tillbaka till riks-
dagen!