Fru talman! Det sista citatet skall jag be att få,
men det finns förstås i protokollet. Man kan ju byta
ut Maastricht mot någonting annat. Det är effekt-
fullt. Jag gratulerar fru Hambraeus till en elegant
sorti ur talarstolen.
Birgitta Hambraeus frågade om våra möjligheter
att i fortsättningen, efter vårt EU-medlemskap,
diskutera sådana här frågor. Jag ser i det samman-
hanget ökade möjligheter. Detta är den eviga debatt
som vi två har fört vad gäller EU-frågan.
Jag ser det som att vi nu får tillgång till ytterli-
gare en nivå, där vi kan påverka andra och driva
svenska ståndpunkter. Fru Hambraeus ser det som
att vi kommer att vara tvungna att fråga Tyskland,
Frankrike och andra om lov därför att vi skall upp-
träda gemensamt i Europa. Men vänd på det! Om
man har den uppfattningen, om man tror på lagtext
och traktattext, är det ju på samma sätt för Tysk-
land, Frankrike och England, dessa skall ju i så fall
också uppträda gemensamt och ta intryck av andra
som påverkar den europeiska processen.
Lika väl som detta ses som ett hot kan det alltså
ses som en möjlighet. Därutöver förutsätter jag
naturligtvis att Sveriges röst i världen i internatio-
nella organ också i fortsättningen kommer att vara
högljudd och att vi också i fortsättningen kommer
att tala frispråkigt. Men vi skall ta till oss möjlighe-
ten att påverka också i internationella, europeiska
organ. Det är inte oviktigt. Kom ihåg att det är en
internationell europeisk organisation som Sverige är
medlem i!
Jag ser fram emot vår kommande interpella-
tionsdebatt. Den skall bli spännande. Då skall vi
svinga oss upp till de riktiga höjderna, och för-
hoppningsvis kommer vi också då att landa i ett
latinskt citat på slutet.
Jag känner mig styrkt av Eva Zetterbergs spa-
rinriktade ryggdunk. Men det är inte bara för att
jaga Världsbankens kontor som man skall ha fi-
nansministern på plats, utan det avgörande är fram-
för allt kontorskostnaderna. Detta är framför allt en
angelägenhet för Finansdepartementet därför att
Världsbanken och IMF är delar i internationella
ekonomiska organisationer som är instrument för att
påverka världsekonomins stabilitet. Det är i den
meningen icke i första hand en UD-fråga. Det är i
den meningen en fråga som direkt har ekonomiska
komplikationer för varenda svensk.
Att inte se den här kopplingen tycker jag är att
smita undan. Att samtidigt nonchalera biståndsas-
pekten vore naturligtvis grovt fel. Den ordning vi
har valt i Sverige, med huvudansvaret inom Rege-
ringskansliet på Finansdepartementet men med
gemensam beredning omkring exempelvis bistånds-
frågorna, är naturligtvis en ganska ändamålsenlig
ordning. Vi tycker att den här ordningen fungerar
bra. Vi är i regeringen överens om den, och vi tän-
ker hålla fast vid den. Det innebär inte att bistånds-
frågorna på så sätt är underskattade.
Någon parlamentarisk nämnd tror jag inte på. Vi
har utskott och nämnder nog, och det gäller nu att
utnyttja dem vi har. I stället tror jag att vi bör satsa
mer på folkrörelsearbete utanför riksdagen. Det
känns nu mer angeläget, om vi skall lägga ner kraf-
ten på att utvidga ansträngningarna på att i Sverige
skapa förståelse för den här typen av frågor.