Hoppa till innehåll
PRESS
Swisha

Frivilligt stöd

Stöd med Swish

Stödet är frivilligt och påverkar aldrig redaktionella beslut.

Mottagare: Simon Axelsson

Lämna tomt för att välja belopp i Swish. Bankens beloppsgränser gäller.

Öppna Swish

Kontrollera att mottagarnamnet är Simon Axelsson och att beloppet stämmer i Swish innan du godkänner med BankID. Meddelande: PRESS0.

Swish till Simon Axelsson, 0761860127
Skanna QR-koden med Swish eller mobilkameran.

Du kan också öppna Swish själv och fylla i numret. Den här sidan kan inte kontrollera om en direkt Swish-betalning har genomförts. Kontrollera betalningen i Swish eller hos din bank.

Fler sätt att stödja PRESS0

Utforska PRESS0 · områden, sidor och verktyg
Anförande · kammaren

Svar på interpellation 1994/95:48 om Bretton Woods-institutionerna

Finansminister GÖRAN PERSSON (s), 1995-02-17 (riksmöte 1994/95).

Talarens profil: röster, uttalanden och ansvar

Fru talman! Den sista frågan är ganska lätt att

svara på när den ställs på det viset - allmänt. Det är

fattigdomsfrågorna, miljöfrågorna och ekonomiska

reformer. Det borde Kristina Svensson rimligen

känna till. Skall vi diskutera från den typen av all-

männa utgångspunkter blir det nästintill menings-

löst. Där står vi. Frågan var konkret ställd och gäll-

de instruktionen, och den var jag inte förberedd för

att svara på. Det talade jag också tydligt om.

Eva Zetterberg tar upp frågan om Kenneth Clarkes

initiativ. Det är riktigt att ett initiativ har presente-

rats. Vi står litet frågande inför det. Vi är inte säkra

på det är alldeles rätt tänkt. Det har gjorts en gång

förut i historien. Man har sålt ut tillgångar och inrät-

tat s.k. trust funds. De har fungerat, tror vi. Men

innan vi är tvärsäkra på att det har gett bra resultat

skall vi inte växla in guldreserven. Det är inte något

annat än att byta en reserv, en fast tillgång, mot

rörliga tillgångar. Man blir då helt enkelt mer sår-

bar.

Det är alldeles riktigt, som Eva Zetterberg säger,

att förslagsställaren inte är känd för att vara den

mest vänsterinriktade ekonomen i Europa, försiktigt

uttryckt, utan att det är en person ute på den andra

kanten. Också det gör att man tänker sig för en gång

till innan man köper hans förslag. Men jag avvisar

det inte, och vi bereder det konstruktivt. Det kan

vara ett sätt att komma framåt. Det är möjligt att

dessa institutioner har för stora reserver, som kunde

användas mera offensivt, och då skall vi ha en

praktisk attityd, oavsett om förslagsställaren råkar

vara en person mot vars ståndpunkter vi i andra

sammanhang intar en motsatt attityd. Den bered-

ningen pågår alltså.

Så åter till bakgrundsdiskussionen i IMF och

anledningen till att vi inte vill ha offentlighet åt

IMF-rapporterna i Sverige. Det är inte så att vi inte

vill ha rapporterna offentliga i sig, utan vi vill vara

lojala medlemmar i en internationell organisation.

Vi vill inom IMF verka för öppenhet och dialog och

vill att dess rapporter skall vara offentliga. Men

offentliggörandet skall inte ske som ett uttryck för

att ett land av många bryter sig ut ur en internatio-

nell gemenskap och självt etablerar rutiner, utan vi

driver frågan inom IMF, och det går där successivt

mot rätt håll, mot en öppenhet.

Jag tror att detta är det enda möjliga sättet att ar-

beta i en internationell organisation. Skulle vi göra

något annat, tror jag att Sverige snart skulle bli sett

som ett land som inte är lojalt mot gemensamma

beslut och som väljer att gå utomparlamentariskt till

väga. Då skulle vi omedelbart förlora inflytande och

tyngd i sådana organisationer. Den linje som vi har

drivit i IMF är ingen hemlighet.

Det bakgrundspapper som nu diskuteras i svens-

ka medier och som har läckt ut - och man behöver

inte vara särskilt insatt i hur förvaltningen fungerar

för att förstå att sådana läckor förekommer - kom-

mer att publiceras här av IMF inom ett halvår, och

det sker efter bl.a. våra initiativ i organisationen.

Jag kan tänka mig att fortsätta i den riktningen,

eftersom jag tror att det vore bra, men Sverige skall

inte isolera sig genom att bryta mot internationella

organisationers regelverk. Det vore olyckligt. Det är

bakgrunden till denna diskussion.

Jag har ingenting emot att riksdagen diskuterar

de frågor som Eva Zetterberg tar upp. Det finns

möjlighet att göra det på det här viset. Det behöver

inte nödvändigtvis ske på grundval av en skrivelse

som man kan motionera på. Också budgetproposi-

tionen ger motionstillfällen. Det fattas alltså inte

möjligheter.

Om riksdagen inte tycker att dessa möjligheter

är tillräckligt utvecklade, får det väl bli en dialog

mellan riksdagen och regeringen om hur de kan

förbättras. Jag har ingenting emot det, men jag ser

inte i dag att det skulle saknas möjligheter. Kanske

kan de möjligheter som vi i dag har utnyttjas bättre

innan vi behöver införa nya.

Med den folkrörelsebakgrund som jag har tycker

jag inte heller att det är särskilt svårt att vara sym-

patiskt inställd till möjligheterna att engagera

svenska folkrörelser och organisationer i den här

dialogen. Jag är öppen för förslag och synpunkter.

Detta är för mig inte något vare sig hindrande eller

skrämmande, tvärtom. När folkliga intressen har

dragits in i denna typ av arbete har man i regel nått

mycket bättre resultat.

Låt mig sluta med att säga att jag tycker att Eva

Zetterberg själv sätter fingret på en mycket viktig

punkt när hon säger att finansministern kanske trots

allt är den som är bäst på att spara. Det är nog så.

Jag tror att det är bättre att finansministern bearbe-

tar Världsbanken, IMF och deras överbyggnader än

att UD gör det. Jag skulle tro - för att uttrycka mig

litet inlindat - att den bästa kulturen i det avseendet

finns inom Finansdepartementet.

Fru Hambraeus fråga om en ny internationell

världsordning är gigantisk till sin natur. Jag skulle

vilja ha en interpellation om den för att kunna disku-

tera den ordentligt, inte i snuttar på 15-20 sekunder

när tiden är slut.

Vi har dock alldeles nyligen diskuterat gemen-

samma valutor och en gemensam ekonomisk ord-

ning i Europa. Därvidlag har Birgitta Hambraeus

och jag inte haft direkt samma uppfattning. Det är

möjligt att vi kan svinga oss upp till en ännu högre

nivå för att diskutera frågorna, men låt oss i så fall

ta upp dem i en särskild interpellationsdebatt, inte i

detta sammanhang.

Debatten

Hämtad sida: 12

12 rader

Källa: Sveriges riksdag. Originalet hos riksdagen Källfil hämtad 2026-10-13.