Fru talman! Ärade kammarledamöter! Eva Zet-
terberg har frågat mig om regeringens inställning
till förändringar i Bretton Woods-institutionerna och
åtgärder för att minska u-ländernas skuldbördor.
50-årsjubileet av konferensen i Bretton Woods,
där Världsbanken och IMF grundades, har väckt ett
ökat intresse för institutionerna, också bland parla-
mentariker, enskilda organisationer och i massme-
dier. Detta är något som regeringen varmt välkom-
nar. Det ger också möjligheter att sprida kunskap
om vad institutionerna uträttar.
Världsbanken och IMF har haft viktiga roller i
en världsekonomi som under efterkrigstiden växt
snabbare än under någon jämförbar period. En
starkt ökad internationell handel och friare kapital-
rörelser har bidragit till ökat välstånd och globalise-
ring. Men i ett stort antal u-länder har en hållbar
ekonomisk utveckling alltjämt inte fått fotfäste. För
många av de fattigaste länderna, särskilt i Afrika, är
skuldkrisen inte över. Detta, liksom omvandlingen i
Central- och Östeuropa och f.d. Sovjetunionen,
ställer omfattande krav på institutionerna, och de
har en viktig roll att spela för att stödja ländernas
egna ansträngningar att skapa tillväxt och utveck-
ling.
Sverige har som litet land och anhängare av
multilateralt samarbete anledning att värna om
institutionernas styrka, effektivitet och förmåga till
förnyelse. Som delägare har vi ett starkt intresse att
driva på de förändringar som från tid till annan
behöver göras. Vi verkar tillsammans med de nor-
diska länderna i en grupp där även de baltiska sta-
terna ingår sedan de blev medlemmar i banken och
fonden. I gruppen finns en bred samsyn i dessa
frågor, vilket ökar våra möjligheter att påverka.
De reformförslag Eva Zetterberg pekar på är ett
uttryck för att det finns ett starkt omvandlingstryck
på institutionerna. De bekräftar samtidigt i mångt
och mycket det reformarbete som redan inletts. Låt
mig ge några exempel.
Inom Världsbanken pågår omfattande föränd-
ringar som initierades genom en intern, självkritisk
studie 1992. Den s.k. Wapenhansrapporten fann att
även om merparten av projekten utfallit väl hade en
kvalitetsförsämring skett under det senaste decen-
niet. En del av förklaringen kunde härledas till ban-
kens arbetssätt. Främst betonades bankens fixering
vid hög utlåningsvolym snarare än kvalitet. Efter
diskussioner i styrelsen antogs ett omfattande ak-
tionsprogram, som nu håller på att genomföras.
Rapporten har för övrigt lett till att liknande diskus-
sioner initierats i andra internationella finansinstitu-
tioner med samma typ av problem.
Sverige och Norden förespråkar en ökad insyn i
banken. Vi anser att det ligger i bankens intresse att
föra en mer öppen dialog med grupper som intresse-
rar sig för verksamheten, inte minst med dem som
berörs av projekten. Sedan ett år finns en ny infor-
mationspolicy som gör betydligt mer material till-
gängligt för allmänheten, t.ex. utvärderingar, policy-
och projektdokument. I fjol inrättades också en
oberoende granskningspanel, som på begäran skall
undersöka om banken i enskilda projekt eller förslag
följer fastställda riktlinjer. Begäran om granskning
kan göras av ledamöter i bankens exekutivstyrelse
eller berörda befolkningsgrupper. Panelen har nyli-
gen mottagit en första anmälan, som gäller ett vat-
tenkraftprojekt i Nepal.
Världsbankens övergripande mål är att bekämpa
fattigdom. Det måste givetvis avspeglas i priorite-
ringarna i verksamheten. Under senare år har detta
tagit sig uttryck i en ökad satsning på sociala sekto-
rer och miljöområdet. Vidare förs en debatt om att
banken måste bli mer selektiv. Banken kan inte göra
allt, och det behövs en klarare arbetsfördelning och
samordning mellan olika internationella organisa-
tioner.
Mot bakgrund av detta har bankens och valuta-
fondens gemensamma policyorgan, Utvecklings-
kommittén, tillsatt en s.k. task force, som skall göra
en översyn av de multilaterala utvecklingsbankerna.
Norden är representerad av en dansk ledamot, och
genom det nordiska samarbetet har vi från svensk
sida goda möjligheter att följa och påverka arbetet.
I avsikt att göra banken mer selektiv och kost-
nadsmedveten har förslag också framlagts om bety-
dande nedskärningar av den administrativa budge-
ten de närmaste åren, som också kommer att inne-
bära att personalen minskas. Jag har hittills främst
uppehållit mig vid förändringarna i Världsbanken,
eftersom den ofta står i fokus i den svenska debat-
ten. Jag vill dock också säga något om IMF, vars
centrala uppgift är att främja stabiliteten i det inter-
nationella monetära systemet.
IMF har haft en stor betydelse för utvecklingen i
olika delar av världen. Exempelvis gick fonden i
början av 80-talet in med insatser för att bidra till att
lösa skuldkrisen i medelinkomstländerna, främst i
Latinamerika. Under 90-talet har fonden gått i brä-
schen för att stödja f.d. planekonomier i omvand-
lingen till marknadsekonomi. Nya lånefaciliteter har
skapats, som är anpassade efter olika länders behov.
Innehållet i programmen har förändrats kontinuer-
ligt. I dag läggs t.ex. större vikt vid strukturella
reformer och sociala skyddsnät för att minska på-
frestningarna för utsatta grupper.
Den svenska regeringen verkar för mer radikala
skuldlättnader för de fattigaste länderna, bl.a. i
Parisklubben, som nyligen enats om att medge yt-
terligare avskrivningar, upp till två tredjedelar, och
mer heltäckande omförhandlingar.
Åtgärder för att lindra skuldtjänsten till de multi-
laterala institutionerna måste finansieras utifrån för
att inte leda till försämrade lånemöjligheter och
ökade lånekostnader för andra låntagare, t.ex. fatti-
ga länder som inte behövt omförhandla sina skulder.
Det finns dock anledning att se närmare på hur
institutionernas utlåning påverkar skuldtjänsten på
längre sikt. Detta kommer också att behandlas såväl
i Världsbanken som i IMF under våren, bl.a. mot
bakgrund av det brittiska förslag som Eva Zetter-
berg refererar till. Analysen får visa vilka åtgärder
som kan bli nödvändiga.
Skuldfrågan bereds och kommer att fortsätta att
beredas, i samråd mellan Finansdepartementet, UD,
SIDA och Riksbanken.