Herr talman! Så står vi då här igen i kammaren och debatterar vissa förändringar i sjukförsäkringen. Det var bara en dryg vecka sedan sist, och ytterligare några sjuka har utförsäkrats till fattigdom, och några har nollklassats.
Under tiden har vi kunnat ta del av ett tidigare hemligt pm från Socialdepartementet som visar svart på vitt att regeringen mycket väl visste vad som skulle hända dem som skulle nollklassas i den nya sjukförsäkringen. Iskallt skickade regeringen ut sjuka i fattigdom. Det var inte ett misstag. Det var iskall beräkning. Så agerar en högerregering.
Herr talman! Jag vill återigen poängtera att det går bra för sjukförsäkringen, till och med mycket bra. Sjukförsäkringen är en ren vinstmaskin, som ger staten överskott på miljarder vartenda år, vissa år till och med så mycket som 10 miljarder. Mellan åren 2010 och 2014 beräknas överskotten bli hela 63 miljarder kronor. Det kan vara bra att ha med sig i dag, eftersom sjukpenning ofta beskrivs som en stor kostnad för staten.
Men för dem som är sjuka går det inte lika bra. Ungefär 50 000 har åkt ur försäkringen, och mer än hälften åker tillbaka in igen. Bara 3 procent har lyckats bli så friska att de har kunnat få ett vanligt jobb utan stöd. 75 000 ska de utförsäkrade bli fram till 2014, enligt dystra prognoser. I dag står minst 700 personer helt utan skydd. Det är väldigt dystert.
En av dem skriver så här på min blogg i en kommentar:
"Själv utförsäkrad sedan 1 april, gått på knäna sedan dess då frugan måste till USA och ta hand om sina åldriga föräldrar under tre månader, och socialen vägrar ge mig ett öre då de anser att hon är försörjningsansvarig för mig. Men hon kan inte jobba i USA då hon på heltid ska ta hand om två sjuka åldringar! Och hon kan inte vara här hos mig samtidigt och vara arbetssökande. Enligt soc är det inte hennes sak att ta hand om föräldrarna."
Nej, säger jag, kanske inte. Men enligt samma soc och enligt regeringen är det hennes och andra giftas eller sambors skyldighet att försörja en utförsäkrad.
Han fortsätter: "I april fick jag 4 200 kronor från Alfakassan, fick 2 000 från Svenska kyrkan. Det är allt jag hade att leva på. Fick låna till hyran och räkningarna och mat. Under maj fick jag 5 400 kronor från Alfa och lånade till mat för att kunna betala räkningar. Soc värderade min gamla 2 000 kronors rosthög till bil till 35 000 kronor (!) så att jag inte skulle kunna få någonting. Man blir ju tokig. Jag är trött och har dåliga nerver och orkar inte kämpa med allt detta."
Herr talman! Det är bara ett exempel av många på hur folk har det i Alliansens Sverige.
Den här historiska förändringen i sjukförsäkringssystemet har blivit en riktig succé. Det säger i alla fall moderater och folkpartister i kör. Sjuktalen har gått ned, och det finns faktiskt de som har fått jobb, säger de. Ja, det gör det. Det finns några enstaka procent som har fått jobb. Noga räknat har 3 procent av de ungefär 50 000 utförsäkrade fått jobb. Det är mellan 1 200 och 1 400 personer, och det är gott för dem.
Men de andra som valsar runt i systemet, vad händer med dem? Jo, de inte bara jagas av sin sjukdom utan piskas nu också av fattigdomens björkris. Men det är väl så det ska vara i det borgerligt styrda Sverige. Det är väl det som kallas arbetslinjen.
För att arbetslinjen ska gälla gäller det att skapa drivkrafter, drivkrafter för sjuka och arbetslösa för att de ska komma igen, för att de ska skaffa sig ett arbete, för att de ska bli friska, friska på den tid som tjänstemän och ministrar har tänkt ut. En majoritet här i riksdagen har sett till att sänka sjukersättningen och göra det svårare att kvalificera sig för en sjukpenninggrundande inkomst som det går att leva på, har sänkt ersättningen i föräldraförsäkringen och har skurit ned på a-kassan. Det är drivkrafter för sjuka, handikappade och arbetslösa.
Herr talman! När Ulf Kristersson blev minister tog han fram förstoringsglaset för att kolla om det fanns några sprickor i sjukförsäkringen. Det läcker som ett såll, men det tar tid innan Kristersson kommer till skott. Han lovar och lovar, men inget händer. Vid jul skulle det komma förslag, och efter jul skulle det komma förslag. Sedan blev det vårvinter, och vi har fortfarande inga förslag från regeringen om förändringar lagda på bordet här i riksdagen.
Vad som finns är en departementspromemoria som är långt från riksdagen och som har förslag som är långt ifrån tillräckliga för att täta sprickorna. Det är knappt helt mellan hålen i sjukförsäkringen.
Därför, herr talman, tog vi rödgröna i utskottet ett initiativ för att försöka se till att täta de allra värsta sprickorna. Vi rödgröna vill att så kallade nollklassade ska få tillbaka sin tidigare sjukpenninggrundande inkomst.
Vi vill att den som är sjuk även efter 550 dagar ska få sjukpenning och att det ska gälla även för den som deltar i arbetslivsintroduktion. Det är orimligt att många som - sjuka eller friska - tvingas in i arbetslivsintroduktion förlorar tusenlappar varje månad, ja, upp till 4 000 kronor, på att arbetslivsintroduceras. Hur rimmar det med regeringens arbetslinje? Den sjuke blir inte friskare, utan bara ännu fattigare.
Vi vill att den som har varit sjuk i 180 dagar ska prövas mot en arbetsmarknad som finns i verkligheten, inte bara i en önskedröm. Dagens regler innebär i praktiken att arbetsgivare kan förlora värdefulla medarbetare efter bara ett halvårs sjukskrivning, därför att den som är sjuk och inte längre kan jobba heltid tvingas ta ett annat arbete. I praktiken innebär det också att anställningstryggheten kan rundas redan efter ett halvår som sjuk.
I teorin innebär det att om du så bara kan lyfta ett enda finger och knacka på en dator har du en viss arbetsförmåga och ska kunna ta ett jobb. Vem som helst utom allianspartierna och regeringen inser att det faktiskt bara är i teorin man då kan få ett jobb.
Herr talman! Det är bra att vi har en majoritet för att nollklassade ska få tillbaka sin sjukpenninggrundande inkomst och att prövningen mot en teoretisk arbetsmarknad ska bort. Men vi och alla utförsäkrade är bestörta och besvikna över att Alliansen och Sverigedemokraterna inte vill stoppa utförsäkringarna, inte vill ta bort stupstocken. Men vi är inte förvånade.
Man kan undra hur det blev så här. Hur blev det möjligt att jaga sjuka med tidsgränser satta av byråkrater och politiker? Hur blev det möjligt att nonchalera läkarintyg och strunta i att se att många svårt sjuka inte blev friska på utsatt tid? Hur var det egentligen med den så kallade sjukskrivningsexplosionen, som inträffade mellan 1997 och 2002 och som i sin förlängning lett till dagens omänskliga sjukskrivningsregler?
LO pekar i sitt remissvar på regeringens departementsskrivelse på några viktiga punkter. Både arbetsmiljöforskaren Töres Theorell och sociologen Walter Korpi har visat att under 90-talet ökade kraven på de anställda samtidigt som deras kontroll över arbetstider och arbetsvillkor minskade. Resultatet blev en psykisk anspänning och försämrad psykosocial arbetsmiljö på många arbetsplatser.
De som drabbades allra värst var kvinnor - och det är kvinnor. Det var framför allt de kvinnodominerade arbetsplatserna, ofta i den offentligt finansierade sektorn, som var med och sanerade ekonomin efter 90-talskrisen. 85 procent av ökningen förklaras av att sjukskrivningarna då blev längre. Hur blev det så? Ja, anledningen till det var flera politiska beslut som gjorde att rehabiliteringen försämrades.
Regeringen Bildt började med att i början av 90-talet skära ned på statsbidraget till företagshälsovården. Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens uppgifter renodlades sedan, och anpassningsgrupperna ute på många arbetsplatser försvann nästan helt. Det blev allt svårare för arbetsgivare att få hjälp med att rehabilitera tillbaka anställda helt eller delvis. Därför ökade antalet långtidssjukskrivna, och det talades om en sjukskrivningsexplosion. Det blev inte så många fler sjukskrivna, men de som var sjuka blev sjukskrivna längre, av just de här skälen.
Men i debatten började man tala om attitydproblem och bristande arbetsvilja. Nu skulle tumskruvarna dras åt på dem som inte gick upp på morgonen och jobbade och bidrog till samhället. Ute på arbetsplatserna ökade kraven på utbildning, och hundraprocentig prestation är ett måste i dag.
Men i stället för att noggrant studera anledningarna till att sjuka inte kunde komma i gång i jobb igen är det misstro och krav på den enskilde som har präglat den historiska sjukförsäkringen av 2008 års modell.
En rapport från LO visar att det är betydligt vanligare att de som utförsäkras från sjukförsäkringen har jobbat inom hotell och restaurang, städbranschen eller handeln eller varit kommunalanställda innan de blev långtidssjukskrivna. Framför allt är det kvinnor och låginkomsttagare med tunga jobb som drabbas. I klartext innebär regeringens politik en utslagning av arbetarklassens kvinnor samtidigt som skatterna har sänkts för dem som tjänar mest. Det är gammal välkänd klasspolitik.
Jag hoppas att den sittande Socialförsäkringsutredningen gör denna historiska tillbakablick och analys och att man också gör en jämställdhetsanalys. Jag hoppas att utredningen lägger tonvikt på förslag som innebär stöd för den enskilde att komma tillbaka till arbetslivet efter rehabilitering i lugn och ro. Jag hoppas att piskan läggs undan och att misstron mot sjuka begravs för alltid.
Herr talman! I dag debatterar vi några akuta förändringar för de sjuka. Många fler förändringar krävs. Det är vi medvetna om. Och vi hoppas förstås få majoritet också för att stoppa utförsäkringarna så småningom. Tyvärr blir det inte så nu, eftersom Alliansen och Sverigedemokraterna är motståndare till att ta bort stupstocken. Jag beklagar det.
Jag beklagar också att ni i Alliansen i dag återigen ojar er, som det heter, över att ni inte har fått tid att hämta in tillräckligt många remissvar. Helst vill ni veta på kronan när vad det skulle kosta att ta hand om de allra mest utsatta som ni iskallt såg till att slänga ut ur systemet.
Men till er vill jag i dag igen säga:
Om
det skulle kosta någon miljard, vilket ingenting tyder på, finns det pengar att hämta för de allra mest utsatta, de som är sjuka och som är sjuka länge.
Herr talman! Det kommer att finnas ett överskott på 63 miljarder i sjukförsäkringen fram till 2014. Då använder vi väl någonting av det överskottet till det som det är tänkt, nämligen till de sjuka. För vad tror ni detta kostar alla de sjuka, som ni hanterar dem? De må vara 700, 7 000 eller bara 7 stycken.
Jag sade det för en vecka sedan, och jag säger det igen. Jag kan räkna till ett, två, tre, fyra - snart blir det ett femte - jobbskatteavdrag. Det kostar miljarder. Och det kommer, som sagt, att finnas 63 miljarder i överskott i sjukförsäkringen de närmaste åren. Den som inte är totalt känslokall inser att det i vårt rika land finns pengar till de allra mest utsatta.
Jag förstår inte att ni inte skäms, att ni inte skäms över att ni har åstadkommit alla dessa tragiska människoöden, som det finns massor av vittnesmål om. Dessa människor tvingas nu att leva i fattigdom. De är inte bara sjuka utan också fattiga. De är så fattiga att kyrkornas kollekt nu går till att betala mat och räkningar till utförsäkrade i Sverige. Ni har gjort Sverige kallare.
Herr talman! Med det här vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Marianne Berg, Siv Holma, Lena Olsson och Mia Sydow Mölleby (alla V).