Herr talman! När det gäller vårt ursprungsfolk och rennäringen som basen för hela samekulturen är jag och sameministern överens. Men sedan skiljer sig uppfattningarna något. Ministern pratar också om att man kan höra här i kammaren att det finns olika uppfattning när det gäller ILO-konventionen 169. Men jag vet också hur ett majoritetsförhållande skulle kunna se ut om viljan fanns och var tydlig. Det skulle säkert gå att bilda en majoritet här i riksdagen för en ratificering av ILO-konventionen 169.
Jag måste säga att jag blir väldigt bekymrad över det Rune Berglund säger. Det är bra med klara och tydliga besked, men det är klart att det reser frågor hos mig. Jag undrar hur ministern ser på Rune Berglunds klara och tydliga syn att ILO-konventionen 169 ska ligga allra sist. Vi har ju ratificerat andra konventioner här i riksdagen innan svar har funnits på alla frågor. Det är ju en tydlig viljeinriktning om vi skulle ratificera ILO-konventionen 169, men här finns det en avvaktan. Det beror på att det finns konflikter. Men en lösning på en konflikt underlättas inte av att man låter bli att fatta tydliga beslut. Det måste ju vara bättre att fatta tydliga beslut så att det står klart vad man vill än att fatta icke-beslut, om man säger så.
Sedan pratar ministern också om sedvanerätten och att det är domstolarnas sak att bestämma. Domstolarna fattar ju sina beslut utifrån den lagstiftning som finns, vilka beslut som fattas i den här kammaren och vilka förslag som kommer från regeringen. Finns det en tydlig vilja från regeringens sida kan riksdagen fatta beslut som underlättar för domstolarna att fatta beslut. I Norge, som har ratificerat ILO-konventionen 169, har man hanterat den här frågan så att man efter ett antal processer har vänt på hela ordningen. I stället för att det är samebyarna, som ju stäms av markägare, som ska bevisa huruvida de har varit på marker eller inte under en lång följd av år, 90-100år, är det ett motsatt bevisförhållande där det är markägare som ska visa att där har det inte funnits renar som har betat.
Sedan skulle man kunna ha en lång utläggning om hela den här processen där det är många små markägare, i vissa fall flera hundratal, som stämmer in en sameby. Där är det samebyarna som ska bevisa att man har funnits på varje litet enskilt område under 90-100 år, och så fungerar ju inte den här näringen. Man söker sig ju till de platser där det är möjligt att beta renarna. Det är inte säkert att det är precis den där lilla fläcken på kartan varje år. Men om man ser det i ett större perspektiv och ser på ett helt område har man funnits där under en längre tid. Det finns många frågor och frågetecken här.
Då tycker ministern att man ska skynda långsamt, och det är just det jag känner oro för. Jag ser det som ett hot mot hela näringen. Jag tycker att det är mer bråttom än så. Jag är oroad för vad som kommer att hända med samekulturen och med en näring som är hotad. Det finns en uppgivenhet hos de unga som är på väg att gå in i den här näringen.
Sedan har jag inte fått något svar på en tydlig fråga jag ställde. Det gäller det som regeringen fattade beslut om häromdagen om ökat självstyre. Vad innefattar den här propositionen, och på vilket vis har berörda, samiska organisationer och andra, varit inkopplade i arbetet med propositionen? Om det gäller ett ökat självstyre är det ju viktigt att de som ska få det ökade självstyret också har haft möjlighet att säga sin mening om det hela.