Herr talman! Jag kan väl säga att jag föredrar den svenska modellen framför den norska modellen vad gäller förhållningssättet till ILO och hur man ska anpassa regelsystem och lagar. Norrmännen har föredragit att skriva på och sedan anpassa lagarna till den ribba som krävs för att nå upp till ratificeringsgraden för att bli godkänd. Sverige har valt en annan modell, nämligen att utreda och se över vad som krävs för att sedan försöka åstadkomma förändringar i lagstiftningen. Det är rätt modell.
Sett till bakgrunden är det så att Heurgren har utrett - år 1997 eller när det nu var - hur högt eller lågt ribban skulle ligga. Han konstaterade att Sverige inom i stort sett alla lagar och lagområden hade ett förhållningssätt till ursprungsbefolkningen, samerna, som var fullt godkänt utom när det gällde jakt och fiske liksom vinterbetet.
I utredningen tog man dessutom upp detta med renbetesområdets omfattning. Det skulle jag vilja säga är kärnfrågan bland annat sett till vad det frågas om i interpellationen. Orsaken till de här processerna är ju oklarheter kring var betesrätten föreligger eller ej. Jag menar att man aldrig kan förändra regelsystemet förrän man vet området. Var har alltså samerna den här betesrätten - där eller där, eller inte? Det är det som är grunden. Enligt min mening måste detta fastställas innan justeringar görs i skogsvårdslag, rennäringslag med mera. Det här är bakgrunden till dessa processer.
Från samebyns sida vet vi inte om man har rätt eller inte. Det är också vad hovrätten har fastställt vad gäller Härjedalen.
Rennäringspolitiska kommittén kom fram till ett antal förslag om tillämpningen av ILO-konventionen. Detta med skogsbruket och de förändringar som föreslogs i utredningen vad gäller skogsvårdslagen är inget som jag ställer upp på. Här framgår att det inte är något nollsummespel mellan brukningsrätten, som är rennäringens rättigheter avseende den här marken, och äganderätten. Om begränsningar genomförs i skogsbrukandet blir det en kostnad och en inskränkning för den enskilde markägaren och i så fall en fördel för rennäringen. Jag tror inte att det är rätta sättet att gå till väga.
Sedan har vi den andra delen. Vet vi med all säkerhet att den ribba som Heurgren utrett är den verkliga nivån för vad Sverige behöver göra för att nå upp till ratificeringskraven? Och om det är så att de förslag som har lagts fram i utredningen - jag tror att den kom år 2001 - är ungefär vad som svarar mot kravet på ratificering är jag inte beredd att ställa upp på det. Det blir alltför stora inskränkningar, och det kommer att kosta alltför mycket pengar för att nämnda nivå ska nås.