Herr talman! Tack, sameministern, för svaret, även om jag hade önskat att svaret skulle ha varit lite tydligare. Det är betecknande för samepolitiken, enligt min uppfattning, att det har funnits otydlighet.
Jag känner djup oro för den trängda situation som de svenska samerna befinner sig i. Frågan man måste ställa sig är om den någonsin har varit mer trängd än den är nu. Det är nämligen länge sedan som både regeringen och riksdagen slog fast att samerna är Sveriges ursprungsfolk och att rennäringen är grunden för den samiska kulturen. En förutsättning för rennäring är förstås att det finns tillgång till bete för renarna under såväl vinter- som sommarhalvåret. Därför tycker jag att det är bekymmersamt att tillgången till bete delvis ska vara beroende av utfallet i de rättsprocesser mellan markägare och samebyar som har avslutats och pågår.
Jag tycker att det är upprörande att människor i vårt land, som är en respekterad rättsstat, hänvisas till långa, utdragna och kostsamma processer där utgången är oviss. Därför måste markfrågan få en lösning, och det med det snaraste.
Jag anser att det nu börjar bli riktigt bråttom, för hela situationen har hamnat i ett slags vakuum. Det kändes faktiskt mer hoppfullt när jag blev invald i riksdagen för tre år sedan än det gör i dag, för 2003 uttalade regeringen i en skrivelse till riksdagen om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik att regeringen har som målsättning att ratificera ILO:s konvention nr 169 under innevarande mandatperiod. Men den frågan har skjutits på framtiden. I stället har det kommit till nya utredningar och utredningstider har förlängts. Samtidigt har Sverige kritiserats vid upprepade tillfällen av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och rasdiskriminering för den bristande politiken för samerna. Under tiden pågår, som sagt, processer mellan markägare och samebyar. De ligger uppradade som ett pärlband. Dels är det processer som är avslutade, dels processer som pågår där dom inte har fallit. Det finns ett stort mål där dom faller i slutet av januari.
När vi alla tar del av nyheterna kan vi se att unga renskötare känner total uppgivenhet och avsaknad av tro på framtiden. Det finns till och med exempel på unga renskötare som har tagit sitt liv. På vissa håll har det inrättats krisgrupper med psykologstöd för att stödja dem som är på väg att ge upp. Om de unga ger upp, undrar jag vad den här näringen och det här folket har för framtid, eftersom bärare av kulturen är ju renskötseln och rennäringen.
Nej, jag tycker att det krävs handlingskraft, mod och vilja.
Jag hade faktiskt önskat att ministern tydligare skulle ha uttalat när ILO:s konvention 169 ska ratificeras. Nu är den, som sagt, skjuten på framtiden. Tidigare fanns det en tydligare vilja.
När det gäller hur frågan om vinterbetet ska lösas och hur vi ska komma till rätta med den kritik som framförts av internationella organ tycker jag inte att det räcker att säga att ILO-konventionen ska ratificeras och att det är ofrånkomligt. Det tycker jag också, men det är inget klart besked. Att säga att en särskild utredare är tillsatt för att lösa den markkonflikt som finns i Härjedalen räcker inte heller och är inget stöd för dem som nu processar. Vidare heter det att kritiken tas på allvar av FN, men det måste finnas konkreta förslag om hur vi ska komma till rätta med det här. Den urbefolkningsdekad som jobbade i tio år pekade på just de här problemen. Egentligen har inte särskilt mycket hänt sedan dess, tycker jag.
Nej, det krävs tydliga besked. Ministern hänvisade här till en lagrådsremiss. Det skulle vara väldigt intressant att få veta vad den innehåller. Ministern talar om ökat självstyre. Men vad innehåller lagrådsremissen? Innefattar den alla olika delar i de utredningar som har gjorts - det finns ju tre utredningar som inte har lett till någon proposition? Och på vilket sätt finns det en medverkan från samiskt håll och från de olika intressenterna i det förslag som nu kommer? Detta vore det intressant att få veta.