Fru talman! I denna debatt om biologisk mångfald och ett antal motioner som väcktes under den allmänna motionstiden ska jag ta ett axplock av de kommentarer som Miljöpartiet har och där vi tyvärr inte är överens med majoritetens partier i utskottet.
Först och främst är biologisk mångfald, precis som föregående talare pekade på i tydliga ordalag, en förutsättning för allt vårt liv på jorden. Det är också någonting som är extremt svårt att styra med lagar och regler men som vi påverkar extremt mycket både med lagar och regler och med samhällets utformning. Därför påverkas den biologiska mångfalden överallt, både i vårt samhälle i vårt land och i världen runt omkring oss.
Jag har, fru talman, under den första tiden i riksdagens miljö- och jordbruksutskott ägnat en del studiebesök åt forskningsinstitutioner runt omkring i Sverige. När man besöker forskare som jobbar med området biologisk mångfald försöker de förtvivlat visa på framför allt de stora kunskapsluckor som de, våra främsta företrädare i forskningsvärlden, naturligtvis är mest medvetna om. Ju mer man vet, desto mer vet man att man inte känner till.
Men de visar också på de stora kunskapsframsteg som har skett de senaste åren, inte minst när det gäller att se på ekosystemens samband och sambanden med andra miljöproblem. Se bara på Östersjön och sambanden mellan den biologiska mångfalden med arter och rovfiskar i Östersjön och övergödningen, när man påvisar bestånden av torsk som rovfisk till skarpsill, till plankton, till övergödningsmekanismerna, som sedan visar sig som algblomning.
Fru talman! Jag tror att vi, precis som Helén Pettersson sade i sitt anförande, behöver vara extremt ödmjuka inför uppgiften att försöka reglera den biologiska mångfalden. Vi ska vara oerhört försiktiga och så långt det bara är möjligt försäkra oss om att de ingrepp och de samhällsutvecklingsåtgärder som vi härifrån vidtar påverkar så lite som möjligt och stärker och stöder de processer som vi alla är så oerhört beroende av. De påverkar också i princip alla andra miljöpolitiska områden som vi annars debatterar, från klimatfrågor till utsläpp av miljögifter.
När det gäller det internationella arbetet är Sverige ofta en aktiv aktör, och det är högst befogat och välkommet på detta område.
Den process man nu har inlett efter Nagoya med att komma fram med en mer konkretiserad plan för att skydda 17 procent av tillgångarna på markytan och 10 procent i havs- och vattenområdena kan för Sveriges del vara en ambitiös plan om man tar uppgiften på allvar. Vi har tyvärr inte sett mer av konkretisering i den svenska debatten, utan vi hör mest en miljöminister som slår sig för bröstet med att det var så bra att få till uppgörelsen.
Det vi i den rödgröna reservationen om det internationella arbetet trycker på är att konsumtions- och produktionsmönstrens negativa effekter globalt måste uppmärksammas mer. Det är precis det som forskarna säger till mig under mina besök. Vi har ibland en syn att det är enskilda ingrepp och strukturella förändringar som leder till ingreppen och försvårar biologisk mångfald, när det snarare handlar väldigt mycket om större system, hur vi lägger om produktionssystemen och konsumtionssystemen.
Det exemplifierades väldigt tydligt i P1 i morse i en redovisning av forskningsresultat från Sveriges lantbruksuniversitet. Där påvisar man att ekologisk eller biologisk bekämpning av angrepp på vitkålsodling - man har studerat det i Nicaragua, där den odlingen är stor - på lång sikt har bättre effekt än kemisk. Det beror på att man med den kemiska bekämpningen också slår ut de naturliga fienderna till de skadedjur som finns på kålen. I ett längre perspektiv ser man ofta att naturen själv är det bästa läkemedlet. Det borde även vi inom politiken ta till oss lite oftare.
Fru talman! Det mest signifikanta i fråga om biologisk mångfald i Sverige - en debatt som har varit hetsig under ganska lång tid i vinter - är vargdebatten. Jag tycker att det är oerhört tragiskt att vi i ett av världens rikaste eller mest välmående länder anser att en hotad art måste hållas nere genom en allmän licensjakt.
Jag lyssnade på miljöministern i utfrågningen i konstitutionsutskottet i går, och han upprepade den förklaring som regeringen och majoritetspartierna står bakom i Sveriges riksdag när det gäller varför vi ska fortsätta med ett system där rovdjurspolitiken - som det är sagt, vilket låter väldigt bra - står på flera ben. Men det enda ben som i dag är verksamt är benet att skjuta och hålla nere stammen på det magiska talet 210 individer.
Miljöpartiet har tillsammans med Vänsterpartiet en reservation i detta betänkande som handlar om det populationstak som är satt för vargen, drygt 200 individer i hela Sveriges land. Även om vargen av renbetesskäl inte kan finnas i hela landet och även om den kanske inte än så länge själv har önskat befinna sig mycket i Skåne är det extremt stora områden vi talar om och extremt få individer. Jag tror att vi är ganska medvetna om att varg är bland det mest sällsynta vi någonsin kan skåda i de svenska skogarna. Det är också ett väldigt mytomspunnet djur.
Jag hade hoppats på den ansats som finns i rovdjurspolitiken när man läser propositionen från förra mandatperioden, då man hade den stora diskussionen om det nuvarande rovdjursbeslutet. Det skulle bli en ökad dialog, en ökad medvetenhet och en ökad kunskapsspridning i samhället om biologisk mångfald, om ekosystem, om hur arter behöver samexistera, om hur också skogens levande ekosystem precis som havets är beroende av både rovdjur och djur som blir ätna.
Då är det märkligt att man har gått in på linjen att vi ska förklara det hotade rovdjuret varg ett legalt byte i den omfattning som har skett de två senaste vintrarna, samtidigt som de andra benen i jordbrukspolitiken, framför allt genetisk förstärkning, inte alls fungerar på samma sätt som man har tänkt sig. Framför allt kan vi inte beordra de ryska och finska vargarna att vandra in i Sverige. Det är, som Helén Pettersson också sade, någonting som är oerhört svårt att reglera fram.
Men vi ser att de föryngrar sig. Populationen kan växa också med egen kraft. Det finns en stor debatt bland genetikerna. Det är inte alls en lika stor självklarhet, som miljöministern i går ville låta påskina, att den genetiska mångfalden ökar mest med en liten stam. Vilken grundstudent i genetik som helst säger att ju fler gener, desto större bas har man att bygga på. Den debatten, fru talman, kommer vi att återkomma till. Jag vill särskilt yrka bifall till den reservationen, nr 6, i betänkandet.
Slutligen, fru talman, ska jag nämna någonting om genmodifierade grödor, där det finns flera motioner och flera yrkanden som vi stöder. Jag vill särskilt trycka på det som Helén Pettersson tog upp i sitt anförande om behovet av ökade skyddsavstånd i det svenska jordbrukslandskapet. I Sverige har vi extremt korta skyddsavstånd. Vi tror tydligen att de här generna känner när åkern slutar och inte sprider sig. Men det finns fröspridande växter som sprids med långt större mekanismer än så som man bör ha betydligt bättre skyddsavstånd för. Där håller jag med.
Jag ska också peka på, fru talman, att Miljöpartiet har ett särskilt yttrande när det gäller nationella förbud mot GMO-grödor och EU som finns på s. 47 i betänkandet.
Med detta, fru talman, ställer jag mig bakom samtliga reservationer från Miljöpartiet, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 6 om vargstammens populationsstorlek.