Herr talman! Anders Borg och ordföranden i Finanspolitiska rådet, Lars Calmfors, uttryckte en stor oro för de löneökningar som Kommunals kvinnor har fått i den senaste avtalsrörelsen. Det säger ganska mycket om vilket samhällsklimat och vilken samhällsdebatt vi har i dag. De kunde i stället ha glatt sig åt att en del av de orättvisa löneskillnaderna nu åtgärdas och att det är en massiv fackföreningsrörelse som tillsammans har försökt att åtgärda problemen. Men så såg de inte på det hela.
De kunde också ha uttryckt en oro för att det inte investeras i vårt land i dag i den utsträckning som behövs - så att efterfrågan på arbete kan öka och så att man i nästa lågkonjunktur kan börja bygga upp för att komma upp på vågorna igen, så att säga.
Teorin om jämviktsarbetslöshet är att det finns en naturlig nivå som arbetslösheten hela tiden strävar mot och som man inte kan göra något åt. Med ett sådant synsätt sätts arbetsmarknadens funktionssätt i fokus. Politikens uppgift blir då att försöka ta bort de hinder som finns som stör ordningen på arbetsmarknaden. Från högerhåll brukar det låta som att kollektivavtal, konfliktåtgärder, trygga anställningar och så vidare är problem, för då blir rörligheten på arbetsmarknaden så låg. Det är detta som blir själva problemet, och det har teorin om jämviktsarbetslösheten skapat.
Willy Bergström säger i det senaste numret av TCO-tidningen att med det system vi har i dag, med den fristående Riksbanken med inflationsbekämpning som främsta mål, har vi inte löst den höga arbetslösheten. Problemet kvarstår; här har man inte lyckats. Jag tycker att det är ganska tydligt hur jämviktsarbetslösheten och inflationsbekämpningen så tydligt är i fokus.