Herr talman! En riksdagsdebatt med rubriken "Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning" låter kanske inte så spännande. Men bakom rubriken ryms viktiga samhällsfunktioner som hela vår ekonomi är beroende av. Här finns myndigheter som Finansinspektionen, Riksrevisionen, Ekonomistyrningsverket, Konjunkturinstitutet och styrningen av statlig förvaltning.
Jag skulle vilja börja med att sätta in det här i ett lite större sammanhang. Numera är det väl ingen i denna kammare som egentligen ifrågasätter marknadsekonomin. Sedan Berlinmuren föll har den gamla motsättningen mellan planhushållning och marknadsekonomi rasat ihop. Men förståelsen för hur marknadsekonomin fungerar och vilka förutsättningar som krävs för att den ska fungera på ett bra sätt kanske inte alltid är så välutvecklad i kammaren.
För att kunna genomföra fria transaktioner, sälja och köpa, med utbud och efterfrågan i ekonomin behövs tydliga regler om ägande och om att överföra ägande från någon till en annan. Utan grundläggande fri- och rättigheter och utan privat ägande är förutsättningarna för marknadsekonomi, för innovationer och entreprenörskap alldeles för osäkra för att kunna äga rum på ett effektivt sätt.
Modern ekonomisk forskning visar också tydligt att en väl fungerande marknadsekonomi förutsätter institutioner. Då menas formella institutioner som exempelvis lagstiftning och rättsväsende liksom informella som värderingar, exempelvis hederlighet, i affärsuppgörelser.
Företrädare för modern institutionell ekonomisk teori hävdar just betydelsen av sådana institutioner som lagar, förordningar, normer och sociala konventioner för en sund marknadsekonomi. Både 1993 års Nobelpristagare i ekonomi Douglass C. North och Nobelpristagaren från 1991 Ronald Coase är kända företrädare för denna forskning. De påpekar att institutionerna, som är detsamma som spelreglerna i samhället, är oerhört viktiga.
En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner utmärks av låg osäkerhet. Hög osäkerhet däremot skapar merarbete, tar tid och kostar pengar för att kompensera och reducera just den här osäkerheten.
Låt mig ta ett konkret exempel. Hemma kan jag beställa två ton singelgrus till min garageuppfart. Lastbilen kommer på dagen när jag är på jobbet och lämpar av ganska exakt två ton grus på min garageuppfart. Jag får en räkning, och jag betalar kalaset, snabbt, smidigt och enkelt.
Men om grusföretaget och jag själv inte litade på varandra skulle jag behöva ta ledigt från jobbet för att vakta när lastbilen kommer. Jag skulle behöva kontrollväga gruset och tvingas betala kalaset kontant. Plötsligt blir vår affärsuppgörelse krånglig och dyrbar. Vi får höga transaktionskostnader för att göra en enkel affär. Sådant hämmar tillväxten. Det är det här som ofta är problemet i många ekonomier som inte har just goda institutioner.
Alla ekonomiska transaktioner är med historiken Karl Polanyis ord inbäddade i sociala relationer och institutionella förutsättningar. Marknadsekonomi behöver ordning och reda, spelregler, inte bara för att minimera transaktionskostnader utan för att över huvud taget uppstå och kunna fungera. Den ordningen har inte alstrats spontant, utan den har att göra med vårt kulturarv, vad som har skett under många år, betoningar som vi själva har gjort av vad som är rätt och fel, vad som är god karaktär, hederlighet, duglighet och arbetsetik.
Därför är utgiftsområde 2, Samhällsekonomi och finansförvaltning ett viktigt område i statsbudgeten. Här ryms, som sagt var, centrala myndigheter som har till uppgift att övervaka etiken på finansmarknaden, spelreglerna i ekonomin, att statsfinanserna är långsiktigt hållbara och att det också finns statistik för medborgarnas och beslutsfattarnas ställningstaganden.
Herr talman! Värdegrundens betydelse ska inte heller underskattas för att skapa en effektiv och rättskaffens statsförvaltning. Ett nytt delmål har införts som lyder: De statsanställda ska ha kunskap om och förståelse för grundläggande värden i statsförvaltningen och rollen som statstjänsteman. Det är när statsförvaltningen grunnar allt djupare på de värden den ska förmedla och stå för som demokratin fördjupas och rättssamhället stärks. Det var något som Demokratiutredningen som blev klar i början på 2000-talet också påtalade. Det har, som sagt var, inte hänt så jättemycket sedan dess. Men här jobbar nu den nya regeringen på att förverkliga de tankarna.
Herr talman! När vi kommer till oppositionens motioner och reservationer noterar jag med intresse att både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill öka anslagen till Finansinspektionen. Det låter ambitiöst och behjärtansvärt. Men sanningen är den att Finansinspektionen under senare år har fått allt högre anslag, både av den tidigare regeringen och den nuvarande regeringen. Så sker också nu inför nästa budgetår.
Finansinspektionen säger själv att de knappast kan växa mycket snabbare än vad de gör. En ansvarsfull regering ökar anslagen till Finansinspektionen successivt utifrån en seriös behovsanalys och en takt som leder till ett effektivt resursutnyttjande av skattebetalarnas pengar.
Vänsterpartiet vill dessutom lägga ned Konjunkturinstitutet. Att lägga ned KI är ungefär som att slänga bort termometern för att man inte gillar den temperatur som visas. Konjunkturinstitutets uppdrag är just att mäta temperaturen på ekonomin. Det vill Vänsterpartiet inte vara med om. Prognosen ska göras utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet och ska tjäna som beslutsunderlag för den ekonomiska politiken. Att inte studera konjunkturförlopp borde väl liknas vid att stoppa huvudet i sanden. Frågan är hur Vänsterpartiet vill att ett riktigt och rätt konjunkturinstitut ska arbeta.
Det är uppenbart att Vänsterpartiet ogillar Konjunkturinstitutet på grund av deras slutsatser, just för att de försöker bygga sina metoder på vetenskap och beprövad erfarenhet. Finanspolitiska rådet ska avskaffas för att de "ska klä regeringens högerpolitik i ett falskt vetenskapligt skimmer". Vetenskap är tydligen fel då den kommer fram till andra slutsatser än Vänsterpartiets Ulla Andersson.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i finansutskottets betänkande nr 2.