Fru talman! Låt mig ta den sista frågan först. Det
verkar som om Ulf Melin inte riktigt har förstått re-
geringens förslag. Regeringen ser inte detta med vem
som är huvudman för gymnasietutbildningen som den
viktigaste frågan.
Däremot vill vi, och jag, att kommunerna skall
kunna äga hela frågan om gymnasieskolan. Det skall
vara kommunen som avgör om man vill ha ett samar-
bete med landstinget eller inte. Det är det förslag vi
kommer att lägga fram på sikt.
Den gamla regleringen av huvudmannaskapet var
en kompromiss som föranleddes av den antagonism
som i vissa avseenden rådde mellan landstingen och
kommunerna när man tog beslutet om den nya gym-
nasieskolan. I dag har vi ett annat läge. Den viktiga
frågan är inte vem som är huvudman. Det gäller
kommunernas möjlighet att vara ansvariga för hela
utbildningen. Det gäller också deras möjlighet att, när
de finner det lämpligt, använda sig av ett samarbete
med landstingen.
Därför kommer regeringen inte att föreslå att
landstingen inte skall få vara huvudman för utbild-
ningar i framtiden. Däremot kommer regeringen i ett
senare skede att föreslå att kommunen skall avgöra
om man vill bedriva utbildningen i egen regi, i samar-
bete med annan kommun eller i samarbete med
landstinget.
Jag tror att det vore bra för moderaterna över lag
om man inte vore så fixerade vid frågan om vem som
är huvudman för utbildningen. Det är en fixering som
återkommer också när det gäller fristående skolor. Det
bör finnas fristående skolor - också som ett komple-
ment till de kommunala och landstingskommunala
gymnasieutbildningarna. Jag tror dock att det är en
felsyn att göra huvudmannaskapet till ett huvudnum-
mer när det gäller gymnasieskolans kvalitet.
Jag vill, när det gäller behörigheten, också säga att
det har varit svenska och engelska man har ställt krav
på. Nu gör Ulf Melin en jämförelse och säger att man
inte kräver godkänt i samtliga kärnämnen - de är ju
åtta stycken. Nu säger vi i stället 90 % av de totala
kurserna. Jag menar att det här faktiskt är en skärp-
ning i förhållande till vad som gäller i dag, även om
man inte på samma sätt pekar ut vissa ämnen i fråga
om den allmänna behörigheten. Däremot finns ju
ämnena utpekade när det gäller den särskilda behö-
righeten.
Jag vill, fru talman, avsluta med att säga att jag
tycker att det fel och litet konstigt att anklaga mig för
att inte vilja komma med förslag, utan att överlåta åt
andra att göra det. Jag talar ju här om att regeringen
om en månad kommer att lägga fram en proposition
som berör precis de här frågorna. Det är ganska na-
turligt att mina konkreta svar får vänta tills dess att
beredningsarbetet är klart och propositionen kan läg-
gas fram.
Jag vill också varna för att vi får en diskussion där
begreppet kvalitet blir liktydigt med vad Sveriges
riksdag eller Sveriges regering särskilt bestämmer.
Begreppet kvalitet är viktigare än så. Det rymmer
mycket mer än vad ett beslut gör. Det måste mätas
och ställas mot verkligheten.
Jag tror att det är viktigt att vi på skolans område
behöver bli bättre på att värdera kvalitet. Det har vi
hittills varit alldeles för dåliga på. Mycket av skolde-
batten har handlat om att värdera skolpolitiska beslut i
förhållande till andra skolpolitiska beslut. Det har i
mindre utsträckning varit fråga om att värdera den
konkreta verkligheten och kvaliteten ute i skolorna.
Det måste ju ändå vara den som är utgångspunkt för
allt kvalitetshöjande arbete och för alla kvalitetshö-
jande åtgärder.