Fru talman! Jag blåser inte till strid mellan privat
och offentlig vård. Jag försöker uppysa socialminis-
tern om hur det faktiskt förhåller sig med den privata
vården, som på något sätt döms ut för att ha orsakat
både det ena och det andra. I regeringsförklaringen
1994 stod det att den privata läkarvården dränerade
sjukvårdens ekonomi. Det kan den omöjligt göra om
den den står för 1,7 miljarder av totalt 100 miljarder.
Jag tror att vi skall hålla oss till en verklighetsbe-
skrivning. Jag skulle rekommendera Margot Wall-
ström att gå ut och besöka landstingen i verkligheten.
Personalen i landstingen har gjort sitt yttersta för
att arbeta i den offentliga vården. De har verkligen
kämpat och sparat. Gå till S:t Görans sjukhus och se
hur det ser ut. Där har personalen gått på knäna, men
vad hände när den socialdemokratiska majoriteten
tillträdde? De fick inte ens ett tack! I stället sade man:
Ni har sparat så bra att ni nu skall skära ned ännu mer.
Det var tacken!
På så sätt kommer vi aldrig att lyckas ta hand om
våra sjuka patienter. Om vi skall klara det måste vi se
till att samarbeta över hela fältet. Då går det inte att
säga att landstingen skall styra. Sjukvården måste
styras utifrån patienternas behov.
Jag skulle vilja fråga Margot Wallström: Varför
har inte landstingen skurit ned på politiker och admi-
nistration? Varför höjer de socialdemokratiska politi-
kerna sina löner med 100 %, när vi samtidigt skall
spara en massa inom sjukvården? Det är för mig en
gåta.
Vad avser socialministern göra för att hjälpa
landstingen att kunna ge sjukvård till alla patienter
som så väl behöver den?