Fru talman! Jag ställde två frågor till socialminis-
tern och har fått svar på den ena. Jag skulle vilja ut-
veckla båda frågorna ytterligare.
Jag uppfattade svaret jag fick på min fråga om ål-
dersgränsen som positivt i en mening: Ministern
skulle åtminstone se till att de läkare som nästa år
fyller 66 inte tvingas sluta arbeta och att just deras
patienter inte blir utan sin läkare.
Det beskedet är brådskande, och jag är inte säker
på att det räcker med enbart ett besked ifrån riksda-
gens talarstol. Dessa människor är ju egna företagare
med anställd personal. Om de skall få ett mer positivt
besked om vad som händer i januari nästa år, bör det
beskedet komma i god tid före halvårsskiftet. Annars
kan de tvingas vidta åtgärder som sedan visar sig vara
onödiga.
Om vi håller oss inom ramen för det riksdagsbe-
slut som vi var emot, måste jag säga att det blir litet
märkligt att tvinga bort dem mellan 66 och 67 år om
de som är 67 år året därpå får fortsätta hela året.
I den mån vi inte kan få den nuvarande regeringen
att ändra ståndpunkt vad gäller förslaget som man
lade fram till riksdagen och fick igenom häromåret, är
det åtminstone väl om man försöker se till att man
inte redan nästa år går så långt som man hade tänkt
sig, utan i stället besparar tiotusentals patienter det
öde som planerats för dem.
Den fråga som jag inte fick svar på gällde huslä-
karetableringar. Finns det några kostnadsskäl för den
ståndpunkt regeringen har intagit, nämligen att det är
bra att sätta stopp för privata husläkaretableringar och
i stället tillåta offentliga husläkaretableringar?
Jag har genom åren fått en viss erfarenhet av
landstingspolitiken. Tyvärr delar jag inte den ljusa
bild som socialministern har av alla socialdemokratis-
ka landstingspolitiker. Vem som har rätt på den
punkten skulle vi lätt kunna kontrollera genom att se
hur det ser ut i verkligheten.