Fru talman! Nu tror jag bestämt att socialministern
har missuppfattat min interpellation. Jag har inte tagit
upp frågan om att åldersgränsen skall höjas. Jag har
sagt, att när en läkare går i pension skall man få
överlåta den etablering som den doktorn har till en
annan läkare, en yngre kollega. Jag har heller inte
tagit upp diskussionen angående fri etablering.
Vad gäller frågan om att teckna vårdavtal kan jag
börja med att ge ett exempel. Stockholms läns lands-
ting har lagt fram ett sparförslag. Det sparförslaget
innehåller besparingar motsvarande ca 300 privatläka-
re i Stockholm de närmaste tre åren. Så var de med de
vårdavtalen.
Socialministern har i interpellationssvaret tagit
upp olika orsaker till köer i vården och nämnt behovet
av att fördela resurser på ett lämpligt sätt. Då tycker
jag att det är viktigt att man också vet hur resurserna
används. Om vi tar de 400 000 besöken i den öppna
vården kostar de ca 185 miljoner i privatvården. Mot-
svarande 400 000 besök i den offentliga vården kostar
det dubbla. Skall man använda resurserna och skatte-
betalarnas pengar på ett bra sätt bör man också veta
vad olika saker kostar.
Med den socialdemokratiska majoriteten i lands-
tingen växer sjukhusköerna. Det har vi konstaterat
tidigare. De försvann under den borgerliga majorite-
ten. Det tog bara några månader efter valet hösten
1994 innan köerna ånyo började växa. Sjukvårdsper-
sonal som under flera år kämpat för att ta bort köerna
år fick inte tack, utan i stället utsattes personalen för
ytterligare nedskärningar medan politiker och admi-
nistration satt kvar och fortfarande sitter kvar i orub-
bat bo. I Stockholms län höjde politikerna sina löner
med 100 %. Det är bästa sättet att knäcka initiativ-
förmåga och arbetsvilja. Det socialdemokratiska le-
darskapet i sjukvården får i dag oacceptabla följder
för patienter och för personal.
Häromdagen hörde jag en östeuropé som gästade
den offentliga vården fälla kommentaren: Sverige blir
bara mer och mer socialistiskt. Har ni inte lärt av
historien och omvärlden? Hon gjorde ett besök på ett
offentligt sjukhus.
Sett ur patientens synvinkel gör interpellationssva-
ret mig faktiskt deprimerad. Sida upp och sida ned
talar Margot Wallström om landstingets behov av att
styra och landstingets behov av specialister.
Men var finns patienternas behov? Är det inte pa-
tienterna vi talar om? Sjukvården är väl inte till för
landstingen och skall väl inte organiseras utifrån
landstingens behov? Sjukvården är till för patienterna
och skall organiseras utifrån deras behov - ingen
annans.
Som moderat tänker jag fortsätta att slåss på pati-
enternas sida. Som förtroendevald representerar jag
väljarna och patienterna, inte landstingen eller staten.
Den östeuropeiska damen frågade ju: Hur kan ni vara
mer socialistiska än vi?
I höstas väcktes i morgontidningarna frågan hur
länge människor vill betala skatt, när den vård de
anser sig ha betalat och därmed ha rätt till inte går att
få. Jag börjar undra detsamma.
Hundratusentals patienter förlorar till årsskiftet sin
doktor. Köerna till sjukvården blir allt längre. Äldre
patienter skickas hem utan att kunna få adekvat vård -
en tyst prioritering tvingas göras bakom sjukhusets
dörrar. "Bara det inte drabbar min mamma", kan man
säga.
Gå och titta hur det är på sjukhusen! Det kan vara
nyttigt. Jag vill gärna upprepa min fråga: Vad avser
socialministern göra för att landstingen skall ta sitt
ansvar för de sjuka patienterna och för att hjälpa
landstingen att göra det? Det kan väl inte vara mora-
liskt försvarbart att människor som har betalat skatt i
hela sitt liv inte får vård när de väl blir sjuka?