Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialmi-
nistern för svaret. Jag kan konstatera att jag på två
frågor inte har fått något svar. Vad gäller den tredje
frågan om ersättningsetablering är svaret negativt,
vilket jag beklagar.
I dag finns det mer än 2 000 privata läkare i öp-
penvården. 310 av dessa, dvs. en sjättedel, försvinner
vid årsskiftet 1996/97. I dag görs 4 miljoner patient-
besök hos privata läkare. Drygt en tiondel av dessa
besök, eller mer än 400 000 per år, försvinner. Men
försvinner patienterna också? Blir patienterna friska
när doktorn blir gammal?
Ibland undrar jag om socialdemokraterna tror att
patienterna försvinner bara för att man lägger ner
sjukhus eller monterar ner sjukvården med början
närmast patienten.
Nej, socialministern, så fungerar det inte. Patien-
terna finns kvar. Flera hundra tusen patienter förlorar
sin doktor vid årsskiftet och utlämnas till de växande
sjukhusköer som vi just har diskuterat. Pågående
nedskärningar i vården förvärrar situationen ytterliga-
re. Otrygga patienter som inte vet vart de skall vända
sig blir ännu sjukare. De sjuka patienterna är svaga
och måste ägna sin energi till att klara sig själva. De
orkar inte slåss. Därför hörs så litet när socialdemo-
kraterna sparar på sjukvården. Patienterna är en stor
men svag och utlämnad väljargrupp som inte orkar
protestera.
I interpellationssvaret tas vidare upp orsakssam-
bandet mellan brist på privatläkare och långa köer.
Om svaret beror på ett missförstånd eller okunnighet
vet jag inte. Den privata vården står för ca 20 % av
alla besök i den öppna vården till en kostnad av 1,7
miljarder, vilket är en mindre del av den totala kost-
naden för den öppna vården. Socialministern har
påpekat att det finns flera andra orsaker till köer i
vården. Jag skall återkomma till dem.
I regeringsförklaringen år 1994 deklarerades: Pati-
enternas rättigheter kommer att stärkas. I detta ingår
den självklara rätten att den enskilde skall kunna välja
läkare. I dagens svar utgår socialministern från att
landstingen tar hänsyn till kontinuitet i vården. Men
varför inte gå ut i verkligheten och se hur det funge-
rar? Minst en tredjedel av alla landsting håller nu på
att i praktiken genomföra remisstvång, och än fler lär
det bli. Regeringens intentioner följs uppenbarligen
inte. Vad tänker socialministern göra åt detta?
Den privata vården har under många år avlastat
den offentliga vården och möjliggjort att patienter har
fått tillgång till vård inom rimlig tid. Hur hade patien-
terna i Stockholm klarat sig utan Cityakuten? När en
privatläkare har gått i pension har patienter och mot-
tagning överlåtits till en yngre kollega genom just
ersättningsetablering. Patienten har på ett naturligt sätt
fått en ny doktor, en erkänd efterträdare inom samma
specialitet och på samma mottagning.
En erfaren specialistläkare vågar avstå från onödi-
ga och dyra undersökningar, vilket också bidrar till att
de offentliga sjukvårdsresurserna kan koncentreras till
de sjukaste. Ministern säger nu i svaret: Vid val av
driftform, offentlig, privat eller kooperativ, måste
verksamhetens inriktning, tillgänglighet, kvalitet och
kostnadseffektivitet vara styrande. I konsekvens med
detta borde ersättningsetablering vara en självklarhet.
Jag vill nu fråga ministern: Vad avser socialminis-
tern göra för att landstingen skall ta sitt ansvar för de
sjuka patienterna? Är det moraliskt försvarbart att
hundratusentals patienter hänvisas till långa vårdköer?
Är socialministern beredd att för patienternas skull
ompröva beslutet angående ersättningsetablering?