Herr talman! Det sista är en uppfattning som inte
delas av Världshälsoorganisationen. Där ligger vi på
tjugotredje plats. Man kan diskutera om det stämmer,
men det säger i alla fall något.
I Stockholm finns det ett antal sjukhus som alla
tillhör stockholmarna. En del har köer på vissa områ-
den och andra har köer på andra områden. Men alla
stockholmare kan få vård på de sjukhus som inte har
köer. Om människor sedan själva väljer att t.ex. alltid
gå till Södersjukhuset, där det kanske är längre kö
inför en viss operation än vad det är på Karolinska, är
det upp till dem. Men däremot kan man när administ-
rationen fungerar väl alltid anvisa patienten till sjuk-
hus där det inte finns någon kö. Det är det som är det
väsentliga.
Rolf Olsson säger att jag svartmålar, men det är
inte så. Det finns mycket positivt i den svenska sjuk-
vården. Men när ungefär 70 000 människor står i kö -
många har gjort det i åratal - kan man inte bara rycka
på axlarna och säga att den svenska sjukvården i alla
fall är en av de bästa i världen. Det förhåller sig fak-
tiskt inte så i dag. Fråga de människor som väntar två
tre år med svåra plågor och som är avförda från ar-
betslivet på grund av att de inte har fått behandling
om de tycker att detta är bra.
Man kan inte säga att vi ska fortsätta som förut
med offentlig vård och att vi bara ska skjuta till mer
pengar, vilket vi har gjort sedan 1960-talet. Produkti-
viten i vården har sjunkit kontinuerligt, och vi får
mindre gjort för varje krona. Någon gång måste man
ta intryck av verkligheten och titta på hur vården ska
finansieras och hur dess inre organisation ska vara.
Det vore bra om vården fick jobba med sitt. Politiker-
na ska skapa förutsättningar för förverkligande av
visionerna för en bra svensk sjukvård, men i övrigt
låta dem som möjligen har något att säga om hur vård
ska fungera sköta den delen.