Fru talman! Det är fyra motioner som vi nu skall
behandla. Alla berör folkbildningen i något avseende.
Folkbildningen i stort diskuteras egentligen inte. Men
det är klart att frågan om vilken inriktning vi önskar
inom svensk folkbildning finns med i sammanhanget
även om diskussionen i kväll inte rymmer en total
genomgång. Det finns ingen proposition att utgå från
utan ett antal motioner och motionsyrkanden. Jag
skall ta upp innehållet i två motioner.
Jag vill först säga några ord om reservation nr 2
angående arbetslösa som prioriterad grupp. Jag påpe-
kade förra året när riksdagen beslutade om detta att
det var att slå in öppna dörrar. Sedan den stora ar-
betslöshetskrisen i Sverige i början på 30-talet har
folkbildningen och särskilt folkhögskolan aktivt re-
kryterat arbetslösa elever.
Under 1990-talet har genom särskilda bidrag ar-
betslösa prioriterats i stor utsträckning. Tidigare fanns
det s.k. K-anslaget. K är en förkortning av komplette-
ringsproposition, det som numera heter vårproposi-
tion. Nu är det kunskapslyftet som gäller. Vi föreslog
när arbetslösa skulle bli en prioriterad grupp att detta
skulle följas av en ny inriktning för den gruppen,
nämligen att i utbildningen underlätta för de stude-
rande att komma in på arbetsmarknaden. Riksdagen
avvisade förslaget.
Vi tycker nu att det är rimligt att stryka arbetslösa
som en prioriterad grupp, och vi föreslår i stället att
arbetsförmedlingarna ges större resurser för att direkt
hjälpa arbetslösa.
När det sedan gäller den kvalificerade musikut-
bildningen inom folkhögskolan skall jag bli lite mer
utförlig. Det är Folkbildningsrådet som bestämmer
hur statsbidraget skall fördelas mellan studieförbund
och folkhögskolor och vilka regler som skall gälla.
Rådet har redan bestämt att avskaffa det särskilda
bidraget till kvalificerad musikutbildning. Man anför
att man vill ha en förenklad modell för statsbidrags-
fördelningen och avveckla alla differentieringar i
bidragen.
Det kan ju vid första påseende verka klokt. Om
några har ett särskilt stöd bör antingen alla ha det
eller ingen. Det är också rättvist. Man väljer då det
sistnämnda alternativet, alltså att ingen skall ha det.
Det är, kan man säga, en svensk modell; antingen alla
eller ingen.
Men som påpekas i motionen från Kristdemokra-
terna föreslog faktiskt den senaste statliga utredning-
en om folkhögskolan, Folkhögskoleberedningen
1990, att det särskilda musikanslaget skulle behållas.
Jag vet att det stämmer eftersom jag fanns med i den
utredningen. Man kan ju tro att musikfolkhögskolor-
na tjänar pengar genom det extra anslaget, men fak-
tum är att det inte alls täcker de kostnader man har.
Men det ger ändå ett tillskott, det tillskott som behövs
för att man skall kunna fortsätta utbildningen med
hög kvalitet.
Hur kommer man att lösa problemen nu? Kan
man ta ut avgifter av eleverna? Nej, det är inte tillåtet.
Kan man rationalisera genom att ha större grupper?
Ja, men det har man redan gjort. För den som känner
till hur man utbildar musikelever är det inte seriöst att
tala om pianoundervisning, fiolundervisning eller
sångundervisning i grupp under alla undervisnings-
timmar. Det krävs helst varje vecka en lektion med
individuell undervisning. Ett annat sätt att spara är att
man antar färre elever. Kostnaden per elev blir högre,
men om man antar betydligt färre elever blir den
totala kostnaden lägre. Det är väl vad som kommer att
hända.
Ett särskilt problem får de folkhögskolor som har
en tvåårig kantorsutbildning. Här har det extra stats-
bidraget varit nödvändigt för att huvudmannen skulle
kunna ta ansvar för den här kvalificerade yrkesutbild-
ningen, där man också kan garantera arbete för alla
som klarar utbildningen. Det är ju inte så vanligt i dag
att man kan göra det.
Bakgrunden till beslutet i Folkbildningsrådet är i
stor utsträckning att man godkänt 21 nya folkhög-
skolor under kort tid. Men det har man gjort utan 21
nya statsbidrag. Nu måste alla skolor bidra för att det
hela skall gå ihop.
Låt mig peka på en aspekt som inte har nämnts i
sammanhanget. De nya skolorna ligger i stor ut-
sträckning i storstadsområdena. De gamla skolorna
finns i landsorten. På sina orter spelar t.ex. musik-
folkhögskolor en väldigt viktig roll för bygdens kul-
turliv - inte sällan en avgörande roll. Det gäller gi-
vetvis också skolor med andra profiler, t.ex. konstut-
bildning. Är det rimligt att folkbildningen aktivt bi-
drar till att utarma landsorten och landsbygden?
En annan fråga som man måste ställa sig är: Vart
tar de här musikeleverna vägen när många av dem
inte bereds plats inom folkhögskolan? En vanlig
utbildningsgång har ju hittills varit: kommunal mu-
sikskola, musikgymnasium, folkhögskola, musikhög-
skola. Två musikhögskolor har dessutom vuxit fram
ur folkhögskolan, nämligen Framnäs och Ingesund.
Frågorna är många. Svaren är få eller obefintliga.
I reservation 6 pekar man på en alternativ lösning när
det gäller det extra musikanslag som nu har försvun-
nit. Jag nöjer mig med att till sist yrka bifall till reser-
vation 6.