Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
I går kväll hade vi, gamla skolkamrater sedan grundskolan i Mönsterås, en träff här i Stockholm. Ämnet vi kom in på var naturligtvis vad som hade hänt sedan vi skildes åt för drygt 40 år sedan. Vi var 16 år då och hade kommit in på olika gymnasieutbildningar. Åren har gått, och vi har använt vår tid på rätt olika sätt. Klart var att alla de kamrater som träffades här i går hade satsat på utvecklingsmöjligheter, utbildningsmöjligheter och så vidare. Men alla kamrater gick inte den vägen. Som så ofta i dessa sammanhang är det inte alla som vill träffas, veta om andra och själva berätta. Alla är inte glada över sina liv och de livsval och utbildningsval de har gjort.
I min skola fanns också de elever som inte ville, kunde eller hade lust att tillgodogöra sig sin undervisning, som många gånger var alltför teoretisk för deras intresse. För många blev utvägen avhopp, vilket har karakteriserat gymnasieskolan de senaste årtiondena. Det har berott på brister i grundskolan men också på att elever var hänvisade till att enbart välja mellan studieförberedande gymnasieutbildningar. De som drabbades hårdast var naturligtvis elever med låga grundskolebetyg.
Vad har Alliansen gjort för att förändra detta? Vi har satsat hårt på en förändrad grundskola, en riktigt bra bas så att alla ska få de grundskolebetyg som behövs för att gå vidare. Alla vill vi att alla unga ska ha samma möjligheter och få samma kvalitet på sin utbildning.
Tyvärr sätter vi kvalitet som ett epitet för att undervisningen ska vara svår och komplicerad. Är detta kvalitet? Eller är det kvalitet att verkligen på djupet förstå sammanhangen i kunskapen om vår omvärld? Ungdomar är olika, vill olika och drivs av olika faktorer och mål. Med vår värdegrund är det allas vår plikt att en gång för alla inse detta. Kunskaper är olika, och om jag tycker att det är enkelt med härledning av matematiska formler och komplicerat med hantverk kan någon annan tycka precis tvärtom. Detta är självskrivet för de allra flesta som har ett ben i verkligheten.
Den nya gymnasieskolan, som sjösattes hösten 2011, tar större hänsyn till ungdomarnas olika intressen och framtidsplaner. Programmen fick en tydligare identitet, med mer krav på teoretiska ämnen på de högskoleförberedande programmen och mer yrkesämnen på yrkesprogrammen. Detta, herr talman, ser vi till skillnad från den splittrade oppositionen. Här handlar det om ordning och reda, ett förtydligande av vad som gäller och vad de unga har att förvänta sig när de genomför sina val inför de närmaste tre åren.
År 2014, när de första eleverna lämnar den nya gymnasieskolan, höjs kraven på grundläggande behörighet för att studera på högskolan. Här har vi en höjning av kraven rakt igenom för att vi ska kunna finnas med på den globala marknaden och utvecklingen framöver. Jag vill säga, om de som lyssnar inte kommer ihåg någonting annat så detta, att hela det här arbetet är ett sätt att höja kvaliteten för
alla
. Däremot har vi inte slagit fast att det ensidigt är ett visst område som där kvaliteten ska höjas, utan det gäller alla kunskaper.
Regeringens mål har varit att skapa ökade möjligheter för alla elever att utvecklas efter sina önskemål och förmåga samt att alltid skapa möjligheter för vidare utbildning till alla som vill. I den tidigare gymnasieskolan var det obligatoriskt att läsa kurser som krävdes för grundläggande högskolebehörighet. Vi har tagit bort ett tvång. Det är tvång vi har tagit bort och i stället gett en frihet. Frihet är grunden för all utveckling, för kreativitet, för allt livslångt lärande och för utveckling av nya tankar. Det är frihet vi vill ge våra ungdomar när de ska gå vidare i livet och använda sin ungdomstid.
En enig allians har kommit en bra bit på väg till en gymnasieutbildning som kan möta alla elevers olika behov. Jag tror inte att vi är helt framme i vår ambition. Vi är nöjda med inriktningen. Vi är övertygade om att det säkert kommer frågor som kräver sina svar, men vi är på rätt väg, och vi är stolta över den inslagna vägen.
Herr talman! I alliansregeringen har vi tillmötesgått den kraftigaste kritik som har funnits mot den tidigare gymnasieskolan när det gäller ensidighet mot teorin. När jag läser oppositionens spretiga och motsägelsefulla reservationer blir jag djupt oroad och undrande: Vart är Socialdemokraterna på väg? Jag känner inte igen den utbildningspolitik som de tycks driva enligt deras representant här och enligt reservationerna.
De elever som vill hoppa av och är skoltrötta - runt 7 000 tror jag att det är - ska mötas med ökade krav på högskolebehörighet och med skolplikt. Låt mig ta ett exempel. Jag vill se den ensamstående mamma som orkar bära sin 17-åring till skolan för att inte få pålagor för att inte ha följt skollagen.
Jag tycker att vi ägnar oss åt jättesvårigheter. Kan vi inte visa respekt för alla de föräldrar som har försökt ingjuta framtidstro i sina barn? Om barnen inte har upplevt det i skolan är det andra saker som krävs. Det är ett ansvar för oss alla att våra unga och barn får en framtidstro och tro på sig själva och får möjligheten att utvecklas inom områden där de är motiverade. Det är detta som vi har tillskapat. Jag vill inte höra någon felaktig och falsk kritik mot den ambitionen.
Jag tror inte på att skapa tvång inom områden där det behövs så otroligt mycket frihet för att ge arbetsglädje. Hur många av oss i den här kammaren skulle vilja tvingas att gå på en utbildning i tre år som vi inte är särskilt intresserade av? Vi kanske till och med är skoltrötta.
Jag hörde en veterinär i går bland mitt gäng som sade: Jag skulle inte sätta mig på skolbänken en gång till. Så trött var jag på skolan innan jag blev färdig.
Våra ungdomar ska börja rösta vid 18 års ålder, kanske på oss. Då kan vi väl åtminstone ge dem respekten att de också får avgöra vad de ska ägna sin tid åt när de ska lära sig, vara kreativa och komma vidare i livet. Det gör vi i Alliansen.
Gymnasieskolan är till för de unga. De unga är inte till för att passa in i ett system som innebär tvång och ensidighet - vi vet bäst, gör så här - som jag tycker att den spretiga oppositionen, för den är inte överens, lyfter fram här.
Vi kristdemokrater sätter barn och unga i centrum. Vi måste möta deras behov av framtidshopp, lust att lära och utvecklas, lust att hitta sin livsväg och ta ansvar. Kanske behöver pedagogiken få en ökad inriktning mot vuxenpedagogik. Vi har breddat, fördjupat och ändrat gymnasieskolan så att den ska bli alltmer attraktiv och ändamålsenlig för de unga som ska gå vidare och studera eller börja arbeta. Vi har ansvar för att den kommande generationen utvecklar sitt ansvar.
Vi kristdemokrater talar om tre pelare i den här politiken som jag tycker stämmer så bra med det som vi är överens om i Alliansen: En gemensam värdegrund med respekt för allas lika värde oavsett olikheter i begåvning, lust och intresse. En gemensam inriktning på ansvar för vår demokrati där man har valfrihet och inflytande åtminstone över sitt eget liv. En bas av kunskaper som serveras i vetenskap och beprövad erfarenhet.
Det är för var och en av våra ungdomar som vi står här och debatterar gymnasieskolan, vilka beslut som ska fattas och var förändringar bör ske. De ska ha möjligheten. I centrum för varje skolreform är den unge vars liv och ungdomstid aldrig går i repris.
(Applåder)
I detta anförande instämde Annika Eclund (KD).