Herr talman! Detta är visserligen bara ett motionsbetänkande, men jag tycker ändå att det förtjänar en ordentlig genomgång. Det handlar om den mycket viktiga gymnasieskolan.
Vi har nu hört från oppositionen att resultaten går ned, att segregationen ökar, att regeringen saknar ambitioner, att vi sänker kraven och att vi skär ned. Alla slänger sig med olika siffror och hänvisar till olika tabeller. Som historiskt och skolhistoriskt intresserad kommer jag att ge en kort historisk exposé. För att blicka framåt behöver vi nämligen svar på varför vi står här, hur vi kom hit och när resan inleddes - utför, skulle man möjligtvis kunna tillägga.
Det finns några reformer och förändrande synsätt som är centrala när vi diskuterar skolan och i synnerhet gymnasieskolan. Det gäller framför allt fyra förändringar och reformer: kommunaliseringen, decentraliseringen - med ett annat sätt att styra för staten; man gick från regelstyrning till målstyrning - radikaliseringen och avprofessionaliseringen.
Skolsektorn har varit arena för ideologisk kamp de senaste 150 åren. Under de senaste 40-50 åren har reformarbetet tilltagit, med ett crescendo under 80- och 90-talen. Sveriges parallella skolsystem, med folkskola och läroverk, ersattes av enhetsskolan. Redan då och tidigare fanns tankar från olika skolkommissioner om en kommunalisering - av många olika skäl, åtskilliga av dem goda. Den kommunalisering som kom att genomföras av Göran Persson kom dock att få ett helt annat utseende än de förslag som fanns tidigare. Under denna tid ändrades också betydelsen av begreppet "likvärdighet". Man gick från en total centralstyrning, där alla skulle behandlas likvärdigt, till att alla elever skulle behandlas efter sina egna individuella förutsättningar. 70- och 80-talens reformer skulle kanske ha fungerat bättre om de inte hade sammanfallit med kulturradikalism och en omfattande vänstervåg.
Kommunaliseringen sammanföll i tid med ett förändrat synsätt i staten, som jag nämnde inledningsvis. Man övergick allt mer från regelstyrning och central styrning till en decentraliserad målstyrning. Staten trädde tillbaka, extra tydligt inom utbildningsområdet. De första åren under 90-talet saknades dessutom nationella måldokument. Först ålades kommunerna ansvaret. Därefter inleddes en period av "trial and error", då kommunerna skulle utarbeta lokala styrsystem. Statens styrning uppvisade omfattande brister.
Lärarrollen övergick vid 90-talets början från specialisten med stark yrkesidentitet, alltså olika typer av lärare med olika kompetens, ämnes- och stadiemässigt, till vad som tillspetsat kan kallas den allmänne trivselvaktmästaren, någon som representerar de vuxna i skolan. Det innebär inte att vi är för ett återförstatligande. Vi tror inte att det löser dagens problem.
Det finns nu ett kunnigt och stödjande skolverk och en vass skolinspektion. Det finns en ny lärarutbildning. Intaget på lärarutbildningarna visar på en svag ökning. Vi hoppas också att reformen med karriärtjänster ska bidra till en positiv utveckling. Både stat och kommuner har ett gemensamt ansvar för skolan.
Jag har nu nämnt kommunalisering och införande av en otydlig målstyrning. Samtidigt med detta radikaliserades skolan, dess mål och lärarutbildningen. Ett antal mycket progressiva och radikala professorer i pedagogik fick mycket stort inflytande över skolan. Jag ska nämna några meningsyttringar från denna tid:
Läraren ska enbart vara stödjande.
Den progressiva pedagogiken utgår från att eleverna självmant kommer att söka kunskap, bara de slipper läxor och betyg.
Ämneskunskap har inget egenvärde.
Lärarhögskolan ska utgöra en viktig kanal för att göra partiets ideologi till statens.
Många avhandlingar genom åren, både tidigare och dess värre även på 00-talet, har handlat om politiska och sociala attityder knutna till klass, kön och etnicitet snarare än om studieansträngningar och framgångsrika undervisningsmetoder. I knäet på de radikala professorerna satt dåtidens socialdemokratiska utbildningspolitiker. Man skulle kunna travestera Churchill genom att säga att aldrig har så få gjort så stor skada för så många.
Det är alltså därför som det ser ut så här i dag. Det är fyra olika reformer och ändrade synsätt som olyckligtvis sammanföll. Naturligtvis har vi i dag ett helt annat samhälle och andra elever som ställer helt andra krav. På 60- och 70-talen gick kanske 20 procent av eleverna vidare till gymnasieskolan. I dag är det i stort sett 100 procent - 99,5-99,6 procent.
Låt mig efter denna historiska genomgång hoppa fram ett antal år. År 2007 visade Timss att i matte och NO har inget land, vid sidan om Bulgarien, tappat så mycket som Sverige. År 2003 konstaterades i en nordisk rapport att var fjärde lärare i gymnasieskolan var obehörig. Därför skulle jag vänligen vilja be berörda att ompröva sina argument när man hävdar att utförsbacken inleddes 2006.
Tvärtom inleddes ett omfattande reformarbete 2006. Genomgripande analyser och ett gediget grundarbete gjorde att dessa sjösattes, som alla vet, 2011. Jag vill också gärna påminna kammaren om att besluten fattades med stor majoritet. Det är bra. Skolan behöver nu långsiktighet och arbetsro. Mindre justeringar kommer självklart att behöva göras under resans gång.
Vi har nu fått en modern gymnasieskola med Gy 2011. Jag har aldrig mött så många positiva omdömen runt om i landet från lärare, rektorer och skolledare. Det gäller både skollag, betygssystem och hela Gy 2011. Sju av tio elever fullföljer sin utbildning inom tre år. Tanken är naturligtvis att med en bättre anpassning, något färre valmöjligheter i skolan och mer av programmets ämnen ska en bättre gymnasieskola skapas. Årskullarna minskar nu ytterligare några år, och det ställer naturligtvis speciella krav på skolledare och kommuner.
Tanken med tolv yrkesprogram och sex högskoleförberedande program är att alla elever ska få en adekvat och bra utbildning som förbereder för yrkeslivet eller fortsatta studier. Men missvisande information från ett antal "syvare" och några ledande politiker i Sveriges riksdag - i alla fall inom utbildningspolitiken - har skapat missuppfattningen att med yrkesprogrammen är dörrarna stängda. Så är inte alls fallet, och de har inte varit det. Men för att underlätta ytterligare ser nu regeringen till att alla yrkeselever kan läsa in sin högskolebehörighet inom sina 2 500 poäng. Gemensamt från utskottet ber vi också regeringen att se över och stärka kvaliteten i APL.
Några ondgör sig över vikande siffror för yrkesprogrammen, men då ska man hålla i minnet att det nya teknikprogrammet är en succé, likaså ekonomiprogrammet. Estetprogrammet har förts över till högskoleförberedande program. Detta sammantaget med osäkerhet, nyfikenhet och i vissa fall kanske vilseledande information kan ha lett till något vikande siffror. Men det har kompenserats av ökat intag på de teoretiska linjerna, vilket tydligen några retar sig på alldeles enormt.
Jag har varit ute i kommuner och intervjuat många, och då har framkommit att antalet elever på byggprogrammet minskar. Det beror på att man ser på konjunkturen. Tyvärr ligger man fel i fas. De elever som går in på byggprogrammet i dag kommer naturligtvis inte att ha några problem att få jobb när de går ut, men de tittar på konjunkturen just nu. Men vi hoppas på att fler "syvare" ska ge bättre information, och kommuner och län måste också ta till sig av statistiken på ett bättre sätt.
Vad gäller vård- och omsorgsprogrammet kommer regeringen att återkomma med ett förslag som ska göra programmet mer attraktivt.
Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.
Jag vill också komma med en vänlig och stilla önskan, även om jag kanske talar för döva öron, nämligen att sitta still i båten. Låt reformerna verka ett tag, och låt oss tillsammans lyfta fram allt det positiva i Skolsverige. Det finns en del saker som vi kan göra bättre, och där ska vi hjälpas åt, men vi ska också se till att lyfta fram och sprida allt som är bra.
(Applåder)
I detta anförande instämde Pia Hallström och Björn Samuelson (båda M).