Herr talman! Innan en film visas på bioduken är det en lång process. Man ska hitta på en berättelse, utveckla den och skriva ned den. Därefter ska man hitta producenter och regissörer, casta skådespelare med mera. Därefter följer klippning och redigering och numera den frivilliga åldersklassificeringen. Därefter ska filmen marknadsföras innan vi kan gå till en biosalong och förhoppningsvis se en fantastisk film.
Som pragmatiskt mittenparti väljer vi att vid varje politiskt förslag se just förslaget och inte vilket parti som ligger bakom förslaget. Så även i detta fall.
Regeringen har kommit med en proposition som vi kommer att ställa oss bakom, då förslaget innebär en del förenklingar av föråldrad byråkrati men också ett principiellt ställningstagande till föräldraansvaret.
Propositionen innehåller tre delar, herr talman.
Del ett handlar om avgiftsfri åldersklassificering av film. År 2011 avskaffade man den så kallade vuxencensuren. Det betyder att alla filmer inte granskas innan de visas på duk förutom filmer som riktar sig till barn under femton år. Det är Statens medieråd som gör granskningen, som vi hört i tidigare inlägg. De filmer som inte granskas får per automatik en gräns från femton år även om en granskning inte hade visat på farligt eller olämpligt innehåll för yngre barn.
Vi delar även uppfattningen att kostnaden rimligtvis bör ligga under den filmpolitiska budgeten.
Del två handlar om att kravet på tillståndskort tas bort. Innan filmcensuren, den så kallade vuxencensuren, avskaffades infördes tillståndskort. Tillståndskort behöver biograferna för varje film som intyg på att det är tillåtet att visa just den filmen i händelse av att biografen besöks för tillsyn.
Med tanke på dagens digitala värld är tillståndskort meningslösa. Informationen att en film får visas på biograf kan man ta del av på enklare sätt, till exempel digitalt. Det är dessutom mer kostnadseffektivt.
Den tredje och sista delen handlar om att ledsagarregeln utvidgas. Den delen hade vi flera långa diskussioner om, och den tog det längst tid att fatta beslut om eftersom frågan blir en principiell ståndpunkt samtidigt som man diskuterar statens pekpinneroll.
Så här har vi resonerat. I de flesta familjer känner föräldrarna bäst sina barn. Givetvis finns det undantagsfall, men att föra en diskussion utifrån individnivå i den här frågan är inte rättvist. Här delar vi regeringens uppfattning om målsmannens eller vårdnadshavarens huvudansvar för vilken film eller information ett barn ska tillåtas se i vuxens sällskap.
Att göra tre nivåer på åldersklassificeringen anser vi är bra. Det blir lättare för förälder eller myndig ansvarig att välja lämpligast film för barn i en viss ålder. Vi vill ju att biograferna ska ha publik, och vi vill se många filmer. Då måste vi göra det lättare för barn att se rätt anpassade filmer.
Herr talman! Vi ställer oss bakom regeringens proposition och yrkar avslag på samtliga reservationer.