Herr talman! Det som det handlar om är inte att inte betro föräldrarna att klara av detta. Låt mig säga något lite kontroversiellt i sammanhanget: Under de tio år jag har jobbat med bland annat hemlöshet och människor med missbruk och psykiatrisk problematik har jag kunnat se att många föräldrar behöver stöd när det gäller att bestämma vad barnen ska göra och vad de ska se. Det är inte alla föräldrar som klarar av det här, och då behövs ett stöd. Det som regeringen ger sken av i det som nu beslutas, vilket även påtalas av Barnombudsmannen, är bland annat att man kan ge föräldrarna en känsla av att alla filmer som visas som är tänkta för femtonåringar och äldre nu är okej att se även för elvaåringar. Detta är innebörden i det här.
Jag menar att man ska ge föräldrarna ett stöd. Så har det varit tidigare - föräldrarna har kunnat säga att en film har femtonårsgräns och att barnet därför inte ska se filmen i fråga. Föräldrarna har ett stort ansvar, och jag tror inte att det alltid är så enkelt att besluta vad barnen ska se.
Vi är ett familjeparti, men jag tycker inte - för att återgå till första omgången av replikskiftet - att vi är särskilt extrema i detta. Vi förlitar oss ju i det här fallet på remissinstanser som är ganska tunga.