Herr talman! Vi ska diskutera miljö- och jordbruksutskottets betänkande nr 2. Det handlar om utgiftsområde 23, det vill säga areella näringar, landsbygd och livsmedel. Kort sagt kan man säga att det är ett gigantiskt område med många olika sakpolitiska delar, och jag kommer bara att ha möjlighet att beröra några av dem nu.
Vi har från de rödgröna partierna i år inte något formellt motförslag att redovisa när det gäller anslagsfördelningen inom utgiftsområde 23. Det är på grund av att vårt förslag helt enkelt överstiger regeringens förslag till budget, och därmed kan vi enligt de regler som finns inte rent formellt ta upp det till behandling.
Till exempel hade vi förslag på ökade anslag för den ekologiska matproduktionen, ett område vi anser behöver sättas mer i fokus för den aktiva politiken. Vi tycker inte att man nog kan understryka vikten av att stimulera en lokal matproduktion som omfattar både närodlade och ekologiska varor. Just för ekoproducenterna är efterfrågan på marknaden oerhört betydelsefull, så när regeringen för några år sedan strök anslaget till ekoodlingens utveckling gjorde man ett ganska stort misstag.
Det är ett misstag som knappast rimmar med de stora ord man svänger sig med från regeringens sida när man pratar om ett hållbart jordbruk eller storsatsningen Matlandet Sverige. För vad är egentligen Matlandet Sverige för satsning? Att läsa in sig på vad det rent konkret innebär är inte helt lätt. Det finns många luddiga beskrivningar. Till slut mynnar det ut i en stor marknadsföringskampanj för svensk mat, vilket i och för sig kan ses positivt.
Ibland har man dock till och med lyckats kalla Matlandet Sverige en livsmedelsstrategi på en del ställen. Det tycker jag är intressant och i någon mån lite häpnadsväckande. Samtidigt som man säger detta och bedriver detta projekt åker jag nämligen runt bland både matproducenter och deras organisationer, och det jag får höra av dem när jag frågar vad de tycker att de behöver är: Vi skulle vilja ha en livsmedelsstrategi från den svenska politiken. Då kan man ju undra vad regeringen egentligen håller på med.
Visionen av Sverige som ett nytt matland ställer nämligen en hel del krav på livsmedelsproduktionen. Det innebär också en del förpliktelser. Bland annat måste regeringen se till att underlätta för konsumenterna så att de kan göra kloka och välinformerade val. Ursprungsmärkning är en metod vi har drivit från oppositionen under den gångna mandatperioden men som regeringen väldigt tydligt och flera gånger sagt nej till.
Nu verkar det som att EU blir överens om en ursprungsmärkning på visst kött, men det är inte riktigt bestämt hur den ska se ut. Det kan bli en ursprungsmärkning där det står "Kött från EU" på köttbiten. Det kommer inte att ge speciellt mycket mervärde för de svenska bönderna. Nej, regeringen med - märk väl - Centerpartiet i spetsen i denna fråga vill bara ha en frivillig ursprungsmärkning. Allt ska regleras av marknaden, precis som i all annan politik.
Regeringen måste också aktivt fokusera på jordbrukets inverkan på miljön. Att avskaffa skatten på handelsgödsel utan att vidta andra åtgärder är inte direkt ansvarsfullt. Jordbruket är en källa till utsläpp av kväve i haven; det vet vi. Det är ingen hemlighet.
Då är min fråga vad regeringen ser för lösningar på dessa problem. Ska vi fortsätta som vi alltid gjort och gömma oss bakom argumenten att det finns andra som är värre än vi? Dessa argument funkar ju inte ens i småskolan, ni vet: Han var ju ännu taskigare än jag. Det funkar verkligen inte i klimatpolitiken heller.
Vi socialdemokrater vill jobba fram en riktig livsmedelsstrategi, en som sätter fast mål för hur vi ska producera, vad vi ska producera och som fokuserar på livsmedelssäkerhet. Vad har vi egentligen för strategi med den svenska livsmedelsproduktionen?
I dag importeras varannan tugga vi äter i Sverige. Det sker samtidigt som engagemanget för mat och säkra livsmedel är större än någonsin. Är regeringen nöjd med denna utveckling? Är det bättre att vi importerar mat och lägger ned det svenska jordbruket, med alla konsekvenser det skulle medföra?
Vi ser i dag, inte minst i min del av landet, det vill säga den norra, hur fler och fler inom jordbruket har väldigt svårt att klara sina verksamheter. Är det så vi vill ha det? Vill vi ha svensk matproduktion, eller ska det enbart vara marknadskrafterna som styr vad vi och våra barn äter för någonting?
Vi vill ha en dialog med alla berörda parter, och vi vill sätta mål för Sveriges försörjningsgrad. Vi vill prata om hur och varför, och det vill vi göra vid sidan om marknadsföring. Man kan inte bara satsa på den ena delen.
Det svenska jord- och skogsbruket har en viktig roll för sysselsättningen i landet. I de gröna näringarna arbetar i dag runt 400 000 personer, vilket faktiskt är nästan var tionde av alla sysselsatta i Sverige. Jobb skapar också jobb.
De gröna näringarna beräknas svara för 15 procent av den totala sysselsättningen, och jordbruket utgör underlag för lokala servicenäringar som detaljhandel, vård och skola och en levande landsbygd. En så bärande sektor i vårt samhälle borde ses på och behandlas med stort allvar, och det borde verkligen finnas en politisk strategi för dess överlevnad.
Vi anser att vi måste ta en aktiv del i diskussionerna om den framtida jordbrukspolitiken i EU. I dag har vi en situation där vi, om EU skulle följa Sveriges linje i förhandlingarna rakt upp och ned - vilket tack och lov, höll jag på att säga, inte kommer att hända - skulle innebära att jordbruket i stora delar av landet skulle slås ut ganska fort.
Vi anser att en avreglering av jordbrukspolitiken måste ske i rimlig takt. Konsekvenserna av att avreglera för snabbt skulle bli enorma för delar av vårt land. Vi har under hela förra mandatperioden efterlyst ett brett parlamentarisk arbete där alla partier och näringen gemensamt skulle jobba fram en syn på jordbruket i framtiden, på det sättet som den gamla socialdemokratiska regeringen gjorde en gång i tiden. Det har dock inte funnits något intresse för den typen av samarbete från den borgerliga regeringen. Här har man i stället startat en "kontaktgrupp", det vill säga en grupp för information från departementet till riksdagspartierna. Jag tycker att det är lite märkligt att man inte vill ta det på allvar och gemensamt arbeta fram en strategi för hur vi vill att det svenska jordbruket ska se ut i framtiden.
Vi har ett gemensamt rödgrönt förslag om att inrätta en djuretisk ombudsman, och vi har avsatt ökade medel för det. Djurskyddsfrågorna har varit ämne för debatt många gånger sedan den borgerliga regeringen tog över regeringsmakten för drygt fyra år sedan. Vi har en ganska fundamentalt olika syn på hur djurskyddet ska organiseras för att djuren ska må bäst. Vi har alla hört landsbygdsminister Erlandsson bedyra att det är viktigt att djuren mår bra. Som i så många andra fall med den här regeringen kan man dock ana att de säger en sak och gör en helt annan, och så tror de att svenska folket går på det.
Under den förra mandatperioden omorganiserades djurskyddstillsynen i landet. Det har lett till högljudda protester, färre djurskyddsinspektörer som jobbar över större områden och därmed färre timmar för det faktiska djurskyddet. Jag har hört djurskyddsinspektörer som har ringt mig och berättat om hur de nu när tillsynen har flyttats från kommunal till länsstyrelsenivå spenderar mer än 20 timmar i veckan i bilen för att nå fram till djurbesättningarna. Är det effektivt? Nej, knappast. Blir det bättre för djuren? Nej, jag skulle inte tro det heller. Men regeringen fortsätter att försvara reformen.
Det gör man också när det gäller konkurrensutsättningen av distriktsveterinärerna och landets veterinära smittskyddsberedskap. Ibland tror jag regeringen är lite förblindad av marknadskrafterna. Man kunde önska att även en borgerlig regering skulle kunna se vikten av att vi gemensamt äger verksamheter som är kritiska för samhället, till exempel smittskyddsberedskapen, och inte lägger ut det på privata aktörer vars främsta mål är att tjäna pengar och inte att se till att djuren ska må bra. Men det kanske är för mycket begärt.
Herr talman! Den svenska skogen har en väldigt viktig uppgift i vårt samhälle, både för vår nationalekonomi och arbetsmarknad och för vårt miljö- och klimatarbete. Regeringen säger ofta och gärna att de vill värna skogen och att aldrig förr har gjorts så mycket för miljön, samtidigt som de i realiteten sänker anslagen till biologisk mångfald. Pengar som skulle ha gått till skyddsarbete, kalkning, viltförvaltning, vattenvård tas bort. Man säger att man särskilt eftersträvar ett mer kostnadseffektivt sätt att skydda naturen. Javisst, säger vi. Gör man mindre är det klart att det bli billigare.
Vi socialdemokrater fokuserar politiken på den svenska skogen. Vi vill finna nya former för att bevara mångfald, skydda värdefull skog samtidigt som vi vill utveckla den svenska skogsnäringen och skogsproduktionen. Här finns mycket kvar att göra. Vi tycker att regeringen borde engagera sig mer i plantering, röjning och gallring för att öka produktionen i skogen.
Anita Brodén raljerade i den förra debatten om oppositionens tjat om att det görs för lite och att det görs för sent. Det finns en anledning till att vi säger det gång på gång i talarstolen. Det är helt enkelt en sanning.
Herr talman! I det här betänkandet behandlas ett antal motioner som föranlett ett antal reservationer. Jag står självklart bakom samtliga socialdemokratiska reservationer, men av tidsskäl väljer jag här att yrka bifall till reservationerna 2 och 5.
(Applåder)