Fru talman! Som har nämnts här förut har talare från miljö- och jordbruksutskottet varit uppe i debatten och talat om utvärderingen av regeringens politik på några områden. Jag tänkte beröra regeringens resultatredovisning för utgiftsområde 23, Areella näringar, landsbygd och livsmedel.
Jag kan inte låta bli att kommentera Bengt-Anders Johanssons analyser av den socialdemokratiska oppositionens politik. Tänk om han hade haft den självinsikten att han sett konsekvenserna av den egna högerpolitiken. Det är tusentals barn som har hamnat i fattigdom sedan regeringen tog över. Det är tusentals sjuka som drivs från sjukförsäkringen på grund av regeringen.
Under senare delen av 90-talet och början av 2000-talet var det den socialdemokratiska regeringen som tillsammans med Centerpartiet rensade upp i svensk ekonomi. Vi överlämnade 70 miljarder i överskott till högerregeringen år 2006. Det var unikt i Europa. Det var det enda landet i Europa som hade ett sådant överskott. Alla andra hade underskott.
Det övertog alliansregeringen, och snabbt började man dela ut pengarna. Så inträdde en kris. Vad hände då? Bengt-Anders Johansson säger att om vi hade styrt Sverige hade vi ägt Saab. Det kunde vi inte göra. Saab ägdes redan av det mest kapitalistiska landet i världen, USA. Där kunde vi inte bjuda över dem på något vis.
Vi hade en näringsminister som sade: Kan man inte sälja Saab och Volvo, så lägg ned dem. Det sade man. På samma gång som hon sade det satt regeringar i Tyskland, Frankrike och Italien och överlade med sina bilindustrier hur man skulle klara krisen. Men den svenska regeringen sade: Lägg ned.
Riksdagen snabbinkallades och avsatte 28 miljarder för att stödja 140 000 jobb i Sverige. Inte en krona användes. Det är högerpolitik och industripolitik. På samma gång subventionerade man städtjänster. Hade vi subventionerat Saab och Volvo lika mycket som när vi gick hem och städade åt varandra kunde vi ha sålt dem för halva priset. Det är en fantastisk industripolitik.
Jag träffade företrädare för industrin i förra veckan. I dag säger de: Vi har ingen att tala med i regeringen, de vill inte tala med industrin. Det är er politik. Det är vad vi ska leva av. Det var en liten utvärdering av Högerns obefintliga industripolitik.
Jag går åter till utvärderingen. Den utvärdering som vi har gjort i utskottet är oerhört värdefull. Den är värdefull för oss som ledamöter så att vi ser att våra gemensamma resurser används på rätt sätt och på bästa sätt.
Vi har kunnat göra den på ett bra sätt tack vare att vi har en duktig utredningstjänst. Jag vill passa på att tacka dem för det jobb de har lagt ned och för ett bra samarbete med hela utskottet i den här frågan.
För att kunna göra relevanta uppföljningar måste det finnas mål och resultatindikatorer att följa upp. Riksdagen har gång efter gång påpekat för regeringen vikten av tydliga och uppföljningsbara mål eller resultatindikatorer för att göra det möjligt att följa upp i vilken grad målen nås.
Vi kan konstatera att viljan från regeringen att följa riksdagens uppmaning är mindre god. Det finns exempel på att regeringen inte redovisar några indikatorer. I vissa fall har tidigare års resultatmål bytts ut mot nya så att en långsiktig uppföljning omöjliggörs. Det är lätt att få känslan av att regeringen vill försvåra utskottets möjligheter att följa upp och analysera de långsiktiga målen.
Fru talman! Ett område som det är ganska lätt att följa upp resultatet på är regeringens skrotningskampanj för fiskebåtar. Det är ledsamt att ministern gick nu, eftersom det var han som var ansvarig för detta.
Det är många av oss som kommer ihåg den tidigare jordbruksministerns och den nuvarande landsbygdsministerns tal här i kammaren och hans debattartiklar i Stockholmstidningarna under 2008. Landsbygdsministern lovade att satsa 200 miljoner av skattebetalarnas pengar på att skrota fiskebåtar.
Det var ett enda syfte. Det gällde att höja lönsamheten i fisket. Det skulle satsas 54 miljoner för att få bort torskfisketrålare som fiskar i Östersjön. Detta skulle motsvara ca 15 procent av kapaciteten. De resterande miljonerna skulle satsas på att öka lönsamheten i Västerhavet.
Regeringen skulle skrota 15 procent av fiskeflottan, och på samma gång skulle man höja kvoterna och lönsamheten med lika mycket. Regeringen hävdade i sin redovisning att fiskeflottan som främst fiskar torsk i Östersjön hade minskat med 10 procent. Det skulle säkert fungera att lyfta bort 15 procent av den aktiva flottans kapacitet samtidigt som kvoterna ökades lika mycket.
Vad hände? Ökade kvoterna? Minskade fiskeflottan? Ökade lönsamheten? Nej, det blev tvärtom. Faktum är att det släpptes in lika mycket fiskekapacitet eller till och med mer än det som skrotades bort. Det primära målet att öka lönsamheten uppfylldes aldrig. Tvärtom minskade lönsamheten.
Fru talman! Det är ett tydligt exempel på hur den borgerliga regeringen bedriver sin fiskepolitik. Det är också ett tydligt exempel på hur regeringen trots att den säger sig värna om våra skattepengar slösar bort våra gemensamma resurser.
Det fanns ingen strategi. Det fanns ingen plan. Det fanns ingen relevant uppföljning för att säkerställa att de satsade pengarna användes på rätt sätt och om de fått avsedd verkan.
Det finns naturligtvis vinnare och förlorare i den här affären. Vinnare var de som fick 54 miljoner av regeringen. Förlorarna var, förutom vi skattebetalare, de som skulle få ökad lönsamhet. Resultatet blev det motsatta.
Fru talman! Skrotningskampanjen fortsätter på västkusten. Redan nu har vi fått signaler om att de som har skrotat sina båtar har införskaffat nya.
Här är två rubriker som alla har kunnat ta del av. Två fiskare i Halland fick 4,8 miljoner för att skrota sin fiskebåt. Sedan köpte de en ny som var under tio meter lång och inte omfattades av samma restriktioner. Helst hade jag sett att vi nyttjat pengarna till att inte öka kapaciteten på det sättet, säger Eskil Erlandsson till Sveriges Radio.
En annan rubrik lyder: Skrotning som lönar sig. Fiskare rasar mot Fiskeriverkets skrotningskampanj. Göteborgs-Posten kan avslöja att de som väljer skrotningsbidrag kan tjäna nästan 2 miljoner kronor jämfört med att sälja båten privat. Samtidigt kan de fortsätta att fiska som tidigare.
Fru talman! Den politik som vi beslutade om här i riksdagen måste självfallet kunna utvärderas och följas upp. Det visar inte minst det jag framfört här i dag. Många gånger kan vi politiskt vara överens om målen och vikten av att vi når målen, men vi kan vara oense om hur vi ska nå dit.
Vad gäller lönsamhet i fisket kan vi vara helt överens om att när färre delar på samma fångst så ökar lönsamheten. Detta gemensamma mål måste uppnås på ett sådant sätt att åtgärden inte får motsatt verkan. Slutsatsen blir: Satsa inte våra gemensamma resurser på att skrota delar av fiskeflottan.
(Applåder)