Herr talman! Det är nu den tolfte och sista budgetdebatten denna mandatperiod inom näringsutskottets politikområden. Det är alltså dags att både summera vad som har varit och, naturligtvis, sätta spelreglerna för framtiden.
När jag tittar på statsrådsbänken kan jag konstatera att inte heller på detta politikområde tänker näringsministern delta i debatten. Det är möjligt att Maud Olofsson har viktiga frågor att diskutera i Köpenhamn, men näringsministern har bara deltagit i en av tolv budgetdebatter under denna mandatperiod. Jag tycker att det är trist. Det är trist för riksdagens roll, men det är också trist för alla som vill ta del av ministerns tankar om den framtida energipolitiken.
Herr talman! Just nu pågår ett av de viktigaste globala möten som har hållits. I Köpenhamn samlas representanter för hela världens folk för att nå en överenskommelse för att rädda jordklotet från alltför kraftiga klimatförändringar. Temperaturen får inte stiga mer än två grader.
Vi i Sverige har historiskt spelat en mycket viktig roll i klimatsamtalen. Det har vi kunnat göra därför att vi har kunnat visa att det är möjligt att förena både tillväxt och minskade klimatutsläpp. Detta är resultatet av en medveten långsiktig socialdemokratisk politik, som i allt väsentligt haft stöd från våra rödgröna kamrater och även från andra partier över blockgränserna.
Vi hörde för en stund sedan att Moderaterna berömmer sig av att Sverige kan vara ett sådant föredöme. Det är tack vare dessa satsningar tillbaka i tiden. Sverige är fortfarande ett föredöme på det internationella planet eftersom Sverige har kunskaper och teknik som är nödvändiga för omställningen. Vi i den samlade oppositionen vill att Sverige även i fortsättningen ska vara ett föredöme. Vi är överens om detta.
Vi vill vidta åtgärder som tryggar den svenska tillgången på el och annan energi samtidigt som energisystemet ställs om så att det blir långsiktigt hållbart. Vi vill ha en snabb utbyggnad av den förnybara energin och en kraftfull satsning på energieffektivisering.
Men vi måste våga gå före. I annat fall kommer vi inte att kunna vara detta föredöme i framtiden. Därför satsar vi socialdemokrater 300 miljoner mer än regeringen nästa år i anslag för energiforskning, teknikutveckling och energieffektivisering.
Ytterligare ett skäl till att vi måste våga gå före och utveckla ny teknik är att skapa jobb och inkomster till landet. Vi har stora exportinkomster från vår export av utrustning och tjänster på energi- och klimatområdet. Det är inkomster som vi bara kan ha om vi ligger i frontlinjen. Den som förlorar på den nödvändiga omställningen är den som sist genomför den. Den kan inte sälja sin nya teknik till någon annan.
För övrigt kommer Renée Jeryd att i ett senare inlägg fördjupa sig i frågorna om förnybar energi.
Det mest kostnadseffektiva av allt i energiomställningen är att utnyttja den energi vi en gång framställt på ett effektivare sätt. En av de viktigaste åtgärderna för detta är att ytterligare bygga ut fjärrvärmen, förbättra dess rykte och ta till vara den så kallade spillvärmen från industrin. Vi vill, precis som branschen, att det ska finnas någon form av prisprövning på fjärrvärmeleveranser eftersom det råder brist på konkurrens i systemen.
För mer än ett och ett halvt år sedan begärde utskottet en skyndsam hantering för att få till stånd en utredning om tredjepartsstillträdet till fjärrvärmesystemet. Nu har äntligen en utredare tillsatts, och vi ser det som mycket angeläget att vi kan hitta ett system som gör det möjligt att ta till vara de stora mängder energi som nu släpps ut i vatten och luft.
Herr talman! Att det behövs långsiktighet i energipolitiken är vi alla överens om. Självklart vill den som ska investera i energiproduktion veta om förutsättningarna kommer att ligga fast eller kommer att förändras så att avkastningen på investerat kapital riskeras. Men det är inte bara producenterna som har ett intresse av detta. Vår välfärd vilar till mycket stor del på en elintensiv basindustri som också har ett stort intresse av att veta vilka energipriser det kommer att bli i framtiden.
Det var därför det ställdes stora förväntningar på en långsiktig blocköverskridande överenskommelse när statsministern i högerregeringens första regeringsdeklaration högtidligt talade om inbjudan till överläggningar för att träffa en sådan blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken.
Åren gick och det kom ingen inbjudan. Regeringen slet med frågan. Det gick till och med så långt att vi i oppositionen, tillsammans med arbetsmarknadens parter, bjöd in regeringen till diskussioner, men regeringen var inte intresserad.
I februari i år hände det. I direktsända presskonferenser med de borgerliga partiledarna meddelades att regeringen var överens om energipolitiken. Centern hade övergivit sin linje om att kärnkraften skulle avvecklas till förmån för att tillåta nya kärnkraftverk som ska ersätta de gamla. Det var enligt regeringspartierna en superöverenskommelse.
Som alla vet kom det en inbjudan från regeringen till partiöverläggningar om energipolitiken, men det var mer med armbågen som inbjudan delades ut. Regeringen ville inte och näringsministern hade förmodligen inget mandat att ändra någonting i den överenskommelse som regeringspartierna hade träffat.
Det har också senare framkommit i debatter att man tycker att det var synd att oppositionen inte kunde ansluta sig till regeringens överenskommelse. Så allvarligt menat var det med regeringsförklaringens högtidliga tal om behovet av långsiktighet i energipolitiken.
Herr talman! Vad har då hänt med denna superöverenskommelse och hur ser spelreglerna ut för framtiden? Under denna mandatperiod har de borgerliga fäst många gemensamma uppfattningar på papper, men sedan är det som vanligt igen att åsikterna spretar åt alla håll och det är svårt att läsa ut vad som egentligen gäller för framtiden.
Kärnkraftsfrågan är ett exempel. Centern talar om att det aldrig kommer att byggas ny kärnkraft därför att den blir för dyr och staten ska inte lämna några subventioner. Folkpartiet jublar över bildandet av Industrikraft som är ett bolag mellan industrin och Vattenfall. Det kan man väl instämma i, men att, som Folkpartiet säger på sin hemsida, bolagets uppgift är att bygga ett nytt kärnkraftverk som ska stå klart 2020 stämmer dåligt överens med det som presenterades i energiuppgörelsen.
Vilken uppfattning gäller egentligen? Ska statliga Vattenfall satsa miljarder med industrin för att bygga ny kärnkraft eller ska Vattenfall efterleva riksdagens beslut från 2005 att vara ledande i omställningen till förnybar energi? Vilken uppfattning har ni som representerar regeringen här i dag?
Vi tre oppositionspartier är helt överens. Den politiska aktiviteten ska fokuseras på att utveckla den förnybara energin. Vi ska gå mot ett elöverskott, och vi kommer att ha ett stort sådant i framtiden. Det är därför inga bekymmer att ersätta de första reaktorerna som förr eller senare faller för åldersstrecket. Det är de som faller ut sist som blir svårast, men då är vi framme i slutet av 2030-talet och början av 2040-talet. Det kan hända mycket till dess och därför vill vi ha en kontrollstation 2015 för att se hur omställningen går.
Centern ville inte tala om sin kovändning i kärnkraftsfrågan utan ville framhålla att satsningen på förnybar energi ligger fast. Inte heller här har marknaden blivit mycket klokare om man ser på investeringsviljan när det gäller förnybar energi. Statens eget företag, Vattenfall, satsar bara 9 procent av sina forskningspengar på förnybar energi och investeringarna i förnybart inskränker sig till 28 procent i investeringsprognoserna för de närmaste åren. Vad ger det för signal om allvaret i energiomställningen?
Dubbelprövningen av vindkraft skulle tas bort, men Svensk Vindenergi varnar för att utbyggnaden av vindkraft riskerar att bromsas upp på grund av de nya reglerna för tillståndsgivning som regeringen drivit igenom i riksdagen.
Herr talman! Det var ett par exempel på hur den så kallade superöverenskommelsen krackelerat. Den rödgröna oppositionen kan lova att det blir verkliga partiöverläggningar om energipolitiken om det blir regeringsskifte vid nästa val.
I bjärt kontrast till detta står en enig opposition. Vi har i flera reservationer redogjort för vår gemensamma syn på den framtida energipolitiken. Vi vill att Sverige ska vara ett föregångsland. Vi ska leda teknikutvecklingen. Vi ska vara ett föredöme, och då kan vi inte bara ställa krav på andra. Vi vill använda alla de styrmedel som står till förfogande. Det gäller ekonomiska styrmedel och det gäller lagstiftning, men det gäller också att använda och behålla ett av de viktigaste verktygen vi har, nämligen statligt ägda Vattenfall. Vattenfall kommer att förbli i statlig ägo om vi får väljarnas förtroende om några månader, men vilken uppfattning har regeringspartierna?
Herr talman! Jag står självfallet bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 1 och 6.
(Applåder)