Herr talman! Rådhström kan gå tillbaka och läsa mitt anförande i protokollet. Jag nämnde de 6 miljarderna. Jag tror till och med att jag nämnde dem två gånger. Jag är ledsen att det gick Rådhström förbi.
Jag är ändå lite nyfiken. Den 12 oktober 2012 gör man alltså bedömningen att pengarna leder till att "järnvägssystemet återställs till dess ursprungliga funktion och att de eftersläpande reinvesterings- och underhållsbehoven successivt kommer att tillfredsställas", det vill säga: Det krävs 86 miljarder för att få en fungerande järnvägstrafik. Det skriver regeringen i oktober 2012.
Ett år efter det, den 7 maj, kommer man fram till att hälften av kontaktledningarna inte har räknats med och att det saknas
minst
6 miljarder kronor - antagligen mer - för att nå upp till målet. I den här propositionen krävs dock exakt samma summa som i den gamla.
Rådhström säger att det inte saknas några pengar, men låt mig då ställa frågan lite enklare till Rådhström: Hur kommer det sig att det 2012, när man har räknat med
hälften
av alla kontaktledningar, krävdes 86 miljarder för att få en fungerande järnvägstrafik och att det två år senare, när man har räknat med
alla
kontaktledningar, fortfarande behövs 86 miljarder kronor? Hur går detta indiska reptrick till? Det kanske Rådhström kan informera kammaren om.