Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets betänkande om diskriminering, AU8, finns en del saker som är viktiga att ta upp till debatt. Det finns ambitioner från majoriteten i betänkandet, men som vanligt räcker det inte för att nå ända fram.
Först yrkar jag bifall till reservation 3, som är vår gemensamma, och 9 och 12, som är Vänsterpartiets egna. Som vanligt står vi bakom samtliga reservationer men lyfter fram dessa tre.
Jag tänker fokusera på tre områden där det är speciellt viktigt att vara tydlig och bestämd. Jag börjar med punkten lönekartläggning. Löneskillnader mellan kvinnor och män som inte kan förklaras med arbetstid, utbildning, ålder och liknande är uttryck för diskriminering av kvinnor i arbetslivet.
Individuell lönediskriminering är när två personer av olika kön hos samma arbetsgivare och med likvärdiga arbeten har olika lön. Värdediskriminering, eller kollektiv lönediskriminering, innebär att kvinnodominerade och mansdominerade yrken värderas olika även om innehållet i arbetsuppgifterna är likvärdigt.
Lönekartläggning och arbetsvärdering är viktiga instrument för att åstadkomma lika lön för likvärdigt arbete. Det kan vara svårare att komma åt löneskillnader mellan olika branscher, men även där behöver man förbättra arbetet med de verktyg som finns.
Vi vet att lönerna är lägre i kvinnodominerade branscher. Söker sig männen till en bransch stiger lönerna. Det visar erfarenheten.
De fackliga organisationernas, arbetstagarnas organisationer, medverkan är ofta avgörande för att åstadkomma jämställda löner. Arbetsgivarna måste dock genomföra lönekartläggningar för att påvisa, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Detta tillsammans med planer för jämställda löner och jämställdhetsarbete är det viktigaste som behöver göras för att åtgärda de osakliga löneskillnader som förekommer ännu i dag.
Tyvärr ändrade den nuvarande regeringen detta genom att införa kraftiga försämringar i diskrimineringslagen. Kravet på arbetsgivarna att genomföra lönekartläggningar ändrades från varje år till vart tredje år. Dessutom sänktes kravet på vilka som var tvungna att göra jämställdhetsplaner och planer för jämställda löner från arbetsgivare med mer än 10 anställda till arbetsgivare med mer än 25 anställda. Det är en klar försämring. Förutom det sänktes kravet på att upprätta dessa planer från varje år till vart tredje år. Detta innebär att mellan 20 och 25 procent av arbetstagarna inte omfattas av jämställdhetsinsatser.
Vänsterpartiet menar att detta är olyckligt, och vi vill återgå till de tidigare kraven på lönekartläggning varje år, att planer skrivs varje år och att jämställdhetsplaner och planer för jämställda löner ska upprättas på arbetsplaster med mer än tio anställda, som förut.
Herr talman! Människor med funktionshinder har ofta en besvärlig situation när det gäller tillgänglighet i samhället, både till lokaler och till aktiviteter. Diskrimineringskommittén föreslog att underlåtenhet att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet skulle definieras som diskriminering. Det vill Vänsterpartiet också att det ska. Att som regeringen föreslår utreda detta ännu mer är inte nödvändigt. Vi vet det vi behöver veta för att kunna bestämma att detta är diskriminering.
Det enda regeringen behöver göra är att gå igenom kostnadsaspekterna för att genomföra lagstiftningen så att vi vet vad vi står inför när det gäller tidsaspekten och kostnaderna. Det vi behöver göra utöver det är att följa hur praxis utvecklas så småningom så att lagarna inte tolkas på ett felaktigt sätt. Vänsterpartiet menar att de funktionshindrade har väntat länge nog. Det är dags att sätta denna lagstiftning i sjön.
Herr talman! I arbetet för att motverka diskriminering av hbt-personer är ansträngningarna för att ändra attityder och motverka fördomar minst lika viktiga som att ändra den relevanta lagstiftningen. Vi anser att myndigheterna har ett speciellt ansvar att se till att lagarna följs och tillämpas i praktiken. Det handlar om alltifrån att utbilda sin personal i hbt-frågor till att se till att man vid myndighetsutövning och handläggning av ärenden följer lagens intentioner. Om statsförvaltningen ska kunna leva upp till principen om alla människors lika värde, oavsett sexuell tillhörighet eller könsidentitet, är det viktigt att hbt-perspektivet integreras i all statlig verksamhet.
Vänsterpartiet menar att det behövs en speciell hbt-förordning om myndigheterna ska kunna redovisa mål och resultat på ett ändamålsenligt sätt. Den ska innehålla konkreta utvärderingsbara mål för att undanröja diskriminering av hbt-personer. Hittills visar erfarenheterna att hbt-kompetensen är bristfällig från statens sida och att diskriminering förekommer. Det tydligaste exemplet är nog Migrationsverket som vi menar diskriminerar homosexuella, bisexuella och transpersoner. Vi tror att en särskild hbt-förordning skulle säkerställa att hbt-frågorna integreras fullt ut i alla myndigheters arbete.
Ett annat sätt - om hbt-förordningen inte antas av riksdagen, vilket nog är troligt i dag - är att i myndigheternas regleringsbrev ställa krav på hbt-kompetens i verksamheten och bland personalen.
Herr talman! Det finns fler intressanta aspekter i betänkandet. Jag hoppas att vi får tillfälle att dryfta dem i replikskiftena.