Herr talman! Jag vill först och främst återkomma till det här med lönekartläggning. Désirée Pethrus Engström glider väldigt mycket när det gäller det, tycker jag. När man tittar på vad som har hänt och vad som har gjorts ser man att ni, som vi ser det, har försämrat det här med tider och sådant. Lönekartläggning ska göras av alla, men uppföljning och sådana saker är olika, och när det gäller planer är det just storleken på företagen som har förändrats, liksom tiderna.
Vi måste inse att det här jobbet inte görs om man inte hjälper till från alla håll. Då måste naturligtvis regeringen och de lagar som stiftas styra i den här riktningen.
Ibland tycker jag att det är märkligt när regeringen försämrar saker och sedan kommer och vill ändra tillbaka lite grann. Då lyfts det fram som oerhörda förbättringar. Vi vet att utvecklingen går åt fel håll. Klyftorna ökar i samhället, och det gör också hela tiden klyftorna mellan kvinnor och män. Alltså måste någonting annat göras.
När en lönekartläggning förändras från att gälla företag med minst 10 anställa till att gälla företag med minst 25 anställda och tidsplaner ändras till tre år i stället för ett år är det klart att instrumentet blir mindre aktivt. Det blir mindre aktivt ju mindre man faktiskt uppmärksammar det. Lyfter man upp det varje år och tar upp det här med lönekartläggning på alla företag som har tio anställda eller fler blir det naturligtvis en helt annan sak.
Siffrorna på att man med de här besluten undantar mellan 20 och 25 procent av dem som har anställda i jämställdhetsarbetet, som borde vara en oerhört viktig politisk markering, visar hur lite den här regeringen värderar jämställdhetsarbetet och hur tomma ord man använder.
Jag tycker att det vore klädsamt om Désirée Pethrus Engström kunde erkänna att det är någonting som man faktiskt inte har lyckats med utan borde göra om. Man borde göra det på ett sådant sätt att man faktiskt lyfter det varje år och att man gör det på ett sådant sätt att de flesta företagen gör det, alltså de som har över tio anställda.