Herr talman! Tack, finansministern, för det engagerade svaret på de här viktiga frågorna!
Hushållens skuldsättning lyfts regelbundet fram som ett hot eller i varje fall ett problem när det handlar om finansiell stabilitet i Sverige. Senast i går blev det närmast ett huvudtema när finansutskottet hade en utfrågning av riksbankscheferna Ingves och af Jochnick. Att få till stånd en bättre amorteringskultur och att bankerna verkligen tar ansvar för att höga lån, framför allt över 75 procent, ska amorteras är naturligtvis viktigt för att minska riskerna.
Det är också bra att det finns en riktning som handlar om insatser för att stärka den finansiella stabiliteten, både internationellt och i Sverige. Ökade kapitalkrav på bankerna, golv för riskvikter på bolån och den stabilitetsfond som ju vi gemensamt och väldigt snabbt fick på plats mitt under finanskrisen är exempel på sådana åtgärder. Diskussionen om makrotillsynen kan sägas vara en annan.
Frågor med bäring på finansiell stabilitet är väldigt viktiga, inte minst eftersom konsekvenserna av finansiell instabilitet är så stora med kostnader i form av kraftigt ökad arbetslöshet, tappad tillväxt och förlorad välfärd. Därför är det viktigt att man är vaksam på det här området.
Förutom att vi under senare tid har haft en kraftig uppgång i hushållens skuldsättning och höga belåningsgrader ser vi också sedan ungefär 20 år tillbaka en beteendeförändring som handlar om att hushållen i allt större utsträckning ökar sin ränterisk. Man har gått från det som för mina föräldrars generation var ganska naturligt med fast ränta i fem år till att allt fler har rörlig ränta och därmed också en ökad risk.
Därför vill jag fokusera på den andra frågan i min interpellation till finansministern. Finansinspektionen lyfter i sin promemoria om riskvikter för svenska bolån som jag hänvisar till fram att risken för finansiell instabilitet kan minskas om man har väl utbyggda sociala skyddsnät. Man lyfter också fram regeringens försämringar av trygghetssystemen som har inneburit dramatiska förändringar och försämringar av ersättningsnivåerna, att det är en risk ur finansiell synvinkel att hundratusentals människor har lämnat försäkringen och alltså helt saknar det skyddet och att det naturligtvis i förlängningen bidrar till behov av andra åtgärder som finansministern pekar på att vi måste ha fram.
Regeringen har alltså aktivt bidragit till att hushållens finansiella motståndskraft har försämrats i det här avseendet.
Min fråga återfinns i interpellationen, och jag har inte fått något svar på den. Vilken analys av effekterna på den finansiella stabiliteten gjorde Finansdepartementet när man kraftigt försämrade arbetslöshetsförsäkringen?