Herr talman! Låt oss börja med frågan om skuldsättningen. Jag ska senare i dag ha ytterligare debatter om a-kassan. Låt oss därför fokusera på den tyngsta delen, nämligen hur vi ska förhålla oss till skuldsättningen.
Sverige har ett par olika finansiella stabilitetsproblem som vi måste ta i. Ett problem är relativt hög skuldsättning hos hushållen. Det finns många länder som har betydligt högre skuldsättning än Sverige. Det är viktigt att vi inte överdramatiserar bilden. För det stabila mått som vi har att titta på och som fungerar när vi jämför länder, skuldsättning i förhållande till bnp, ligger Sverige något över genomsnittet, men det finns många länder som har tyngre skuldsättning.
Det andra problemet är att vi har en banksektor som är både stor och utlandsexponerad. Vi har i princip ansvaret för banksystemet i Baltikum.
Det tredje problemet är att de svenska bankerna har valt en finansieringsmodell där de har frångått den traditionella modellen med insättare och i stället har valt att finansiera sig på marknaden - och i det fallet med en tung valutaexponering.
Det är tre problem som är sammankopplande. Skuldsättningen hos hushållen gör att makroekonomin är utsatt. Banksektorns storlek gör att det blir komplicerat att hantera den. Likviditetsproblem kan uppstå på grund av valutafinansieringen eftersom vi vet att valutamarknaden periodvis upphör att fungera.
Det är den här samlade problembilden som har gjort att vi har valt att gå fram med en klar färdplan för åren framåt. Vi är på väg mot höjda kapitaltäckningskrav. Med den diskussion vi hade på Ekofinmötet i veckan förefaller vi nu vara nära att uppnå 12 procent till 2015.
Finansinspektionen och Riksbanken har initierat en process om riskvikter för bolån. Man bör komma ihåg - det ska man understryka - att den processen kommer därefter att följas av en EU-process om riskvikter. Det är en del av Liikanenrapporten. Vi bör förmodligen höja riskvikterna för riskfyllda aktiviteter, till exempel handel i egen bok eller särskilt riskfylld utlåning till kommersiella fastigheter eller private equity som tänkbara kandidater.
Riskvikterna för bankerna kommer med stor sannolikhet att höjas i ett första steg när det gäller bolån och kanske i ett ytterligare steg när vi blickar framåt. Samtidigt måste vi också komma åt valutaexponeringen. Halva finansieringen i dag ligger på antingen dollar- eller eurofinansiering. Det är klart att vi kan utgå från att ECB och Federal Reserve kommer att hjälpa oss, men vi ska vara försiktiga med den typen av exponering. Det är det som har föranlett Riksbanken att höja valutareserven.
Jag tycker att vi borde ha en enighet om att betalningen för höjningen av valutareserven ska avkrävas banksektorn, att vi hittar ett system genom att återinföra kassakraven i riksbankslagen eller via en direkt skatt på bankernas valutaexponering, som gör att vi långsiktigt skapar en stabilare bas för valutareserven. Vi behöver kanske inte höja den givet att Riksbanken tagit lån i två omgångar, men det kan finnas en poäng med att ha en valutareserv som inte till lika hög grad är lånefinansierad.
Det här är som jag ser det färdplanen framåt. Varför vidtas alla dessa åtgärder? Det är det som ligger i Fredrik Olovssons interpellation, nämligen att det finns stora makroekonomiska risker i termer av huspriser och arbetslöshet. Faran ligger i att utlösa en finansiell kontraktion. Därav följer det som måste vara huvudslutsatsen, nämligen att det är en lång process framåt. Det är ett område där inte minst Fredrik Olovsson och jag representerar partier som under lång tid gemensamt kommer att behöva ta ansvar för att vi får en annan stabilitet i den finansiella sektorn.