Herr talman! Vi har en bred problembild i det finansiella systemet som vi måste göra någonting åt, och det handlar om exponeringen i det svenska samhället för de risker som det finansiella risktagandet ger för samhällsekonomin. Det är en bred problembild med hushåll, med valutaexponering, med storlek, och vi måste ha en färdplan där vi håller på med en nedtagning av risknivån under kanske ett eller till och med två decennier framåt.
Sedan har vi en annan diskussion, och den rör trygghetssystemen. Fredrik Olovsson menade att jag pratade om a-kassan. Jag nämnde transfereringssystemen brett: sjukpenning, förtidspension, pension och a-kassa. Tittar vi på sociala utgifter i Sverige är de alltjämt högre än i de flesta andra länder. Tittar vi till exempel specifikt på långtids-a-kassan ligger vi alltså 10 procentenheter över genomsnittet för OECD-länderna.
Låt oss bara titta på vad IMF, som Fredrik Olovsson nämner, har för rekommendationer. De skrev i sin senaste World Economic Outlook om a-kassan och rekommenderade länderna att överväga att strama upp ersättningsnivåerna och ersättningsperiodens längd. Det gjorde de mot bakgrund av att de konstaterade att deras resultat låg i linje med en omfattande empirisk forskning från olika länder och arbetsmarknadsinstitutioner, politik och arbetsmarknadsutfall, som oftast finner att arbetslöshetsersättningen har en signifikant och stor effekt på arbetslösheten.
Där hänvisar de till Layard, Mitchell och Jackson, av vilka två är tunga labourekonomer.
De konstaterar vidare: På ett liknande sätt finner empirisk forskning som analyserat samspelet mellan arbetsmarknadsinstitutioner, politik och marknadsekonomiska chocker att arbetslöshetsersättningen har stor betydelse för utfallet på arbetsmarknaden.
IMF är alltså en av de institutioner som rekommenderar att man vidtar den typ av åtgärder som vi har gjort i a-kassan. Jag har inte stött på att de säger att det skulle vara ett effektivt medel att höja jämviktsarbetslösheten när man ska ordna större finansiell stabilitet, herr talman.