Herr talman! Det finns en seriös och allvarlig fråga om skuldsättningen, och sedan finns en partipolitisk debatt om a-kassan. Låt mig börja med den allvarliga frågan om skuldsättningen.
Vi har alltså en samlad problembild för Sverige som gör situationen allvarlig. Det är inte enskilt fråga om skuldsättningen utan det är kombinationen av hushåll, banksektorns storlek, exponering mot Baltikum och valutafinansiering. Det är den samlade problembilden vi måste göra något åt. Om vi sätter in alla åtgärder på hushållens skuldsida och låter de andra delarna vara fortsätter vi att vara extremt exponerade på grund av likviditetsriskerna med valutafinansieringen, storleksrisken och Baltikumkopplingen. Det är därför vi behöver ett brett program. Om alla åtgärderna läggs på hushållssidan finns det helt enkelt inte rum att göra något åt det andra. Det vore förödande för svensk ekonomi om vi utlöste en kontraktion eller förhindrade en återhämtning med högre arbetslöshet som följd därför att vi stramar åt kreditkanalen.
Låt oss sedan titta på trygghetssystemen. Sverige framstår som ett av de mest framgångsrika länderna under de senaste åren. Utanförskapet har minskat, sysselsättningen har ökat, privat sysselsättning har utvecklats bättre än i de flesta andra länder och arbetslösheten har ökat i mindre omfattning. Det beror på bredare former för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. Det har gjort att vi har tagit oss igenom krisen med så höga siffror för arbetade timmar, sysselsättning och en snabb återhämtning inte minst i privat sektor. Där skiljer vi oss från många av de länder som Fredrik Olovsson nämner.
Låt mig göra tydligt vad som framgår när OECD jämför ersättningsnivån vid arbetslöshet. För den kortare perioden är ersättningen högre i Sverige än i Storbritannien och Tyskland. Efter sex månader ligger Sverige högre än Storbritannien och Tyskland. I Tyskland har man ett system med 65 procents ersättning i tolv månader, och i Storbritannien har man ett system med 65 procents ersättning i sex månader. Båda systemen har genomförts av Fredrik Olovssons partikamrater Tony Blair och Gordon Brown respektive Gerhard Schröder och Peer Steinbrück.
Fredrik Olovsson har uppfunnit en helt egen insatsåtgärd för finansiell stabilitet som inte finns i IMF-papper, OECD-underlag och de diskussioner vi har i EU. En viktig åtgärd för att öka den finansiella stabiliteten skulle vara att höja jämviktsarbetslösheten och försämra arbetsmarknadens funktionssätt. Du får ursäkta, men jag har aldrig hört den kopplingen på ett vettigt sätt: Nu ska vi göra någonting åt finansiell stabilitet, så vi försämrar arbetsmarknadens funktionssätt. Det är inte en vettig utgångspunkt.
Jag kan föra tillbaka det till den frågeställning som vi har att hantera här. Det hjälper inte mot valutafinansieringen. Det hjälper inte mot exponeringen mot Baltikum. Det hjälper inte mot banksektorns storlek. Låt oss ha en partipolitisk debatt om arbetslinjen. Vi ska fortsätta debatten om hur den fungerar inte minst här i dag. Men att koppla detta till finansiell stabilitet tycker jag är märkligt.
Man kan naturligtvis föra in resonemang om att vi måste ha trygghetssystem i största allmänhet. Det har vi i Sverige. Sverige är ett av de länder i världen som lägger störst andel på sociala utgifter. Vi har ett av världens mest omfattande transfereringssystem. Det är alldeles uppenbart att det fungerar väl. Det är ett faktum att vi har stärkt arbetslinjen genom att människor har fått mer pengar kvar i plånboken - den stora förändringen ligger ju på jobbskatteavdraget.
Det är små beslut som har tagits i relation till det inom förtidspension, sjukpenning och a-kassa. Det är i huvudsak att vi har hållit fast vid de a-kassenivåer som den socialdemokratiska regeringen ansåg var rimliga när den satt.