Fru ålderspresident! Jag blir inte jättemycket lugnare av att höra att ni tänker att det här eventuellt kan vara ett bra förslag men kanske inte det bästa och mest ändamålsenliga. Jag är också ödmjuk inför det. Det är klart att det kanske inte är lösningen med stort L, men det kan vara en dellösning.
För att man ska kunna genomföra en sådan här sak måste man börja utreda och börja se: Är det här det bästa, eller behöver man vrida på det på något sätt? I stället avstyrker utskottet vårt förslag och säger att man kanske skulle kunna lägga in det i ett direktiv och en utredning som kanske skulle kunna börja jobba så småningom.
Sedan den 20 oktober har vi förspillt tid. Vi har blivit överens om att vi ska ge mer resurser till kommuner och landsting för att de ska kunna utföra arbetet. Det är bra. Det är viktigt. Det är också en del av lösningen. Men vi har inte gett de verksamheter som ska ta detta stora ansvar tillräckliga förutsättningar att lösa detta.
Vi har alla hört kommuner säga att det inte bara handlar om pengar. Det handlar även om andra förutsättningar. Om man sätter ut annonser och söker nya medarbetare till sin socialtjänst och inte får sökande räcker det inte att man har pengar på kontot för utbetalning av löner. Det måste faktiskt finnas någon som kan utföra arbetsuppgiften. Det hjälper inte att vi har socialsekreterare om de får lägga en stor del av sin arbetstid på att resa kors och tvärs över landet i stället för att fokusera på att göra det som bara de kan göra och det som de kan göra bäst.
Vi behöver unika lösningar eftersom det är en unik situation. Och det ska vara ett komplement till det som vi behöver göra också för det långsiktiga och det hållbara, som självklart måste vara den totala ambitionen och som jag bedömer att vi alla är överens om.
Frågan är: Varför har ni inte under den tid som redan har gått gett tillläggsdirektiven? Varför har ni väntat?