Fru ålderspresident! Det finns mycket allmänt att säga om frågan om ensamkommande barn. Om jag skulle säga allt som jag känner och som oroar mig skulle de åtta minuter som jag har anmält inte räcka till. För att inte sväva ut alltför mycket tänker jag vara ganska kortfattad och fokusera på det betänkande som vi debatterar i dag. Det har inte tillkommit på grund av att regeringen har lagt fram något förslag, utan det har tillkommit på grund av motioner som har kommit in på olika sätt.
Motionerna handlar bland annat om att inrätta ett nationellt kriscentrum, kommunernas ansvar för rekryteringar och förutsättningar för familjehem och jourhem. Det är viktiga saker som lyfts fram i motionerna. Det svar som ges med anledning av motionerna är att regeringen på ett eller annat sätt jobbar med frågorna. Det är såklart jättebra. Men vi hör här i dag att det uppenbarligen inte är tillräckligt.
Utskottet har på förekommen anledning fått mycket information och många lägesrapporter från olika myndigheter, och alla vittnar om ett havererat system. Någon myndighet valde att kalla det kortslutning i systemet.
Den information som vi har fått till utskottet har i allra högsta grad varit alarmerande och inte minst chockerande. Att sitta och höra hur illa det är gör ont i hela kroppen. Jag är nämligen av den bestämda uppfattningen att om Sverige som land har bestämt sig för att på ett eller annat sätt öppna famnen och ta emot så många ensamkommande måste vi också kunna göra det på ett bra och säkert sätt. Det anser jag att vi inte gör i dag.
Den alarmerande information som vi har fått av myndigheter berör inte bara de ensamkommande barnen. Den handlar också om verksamheten som sådan. Det är en hårt belastad verksamhet som bland annat har till uppgift att utreda och eventuellt placera barn i noga granskade hem, men man kan i dag inte göra ett bra jobb. När situationen är som den är drabbas såklart inte bara de ensamkommande som ska utredas utan även socionomer och annan personal.
Många kommuner har, som vi har hört här i dag, lex Sarah-anmält sig själva för att de inte har lyckats fullgöra sina förpliktelser och inte har kunnat följa den lagstiftning som finns.
Arbetsbelastningen har dessutom inneburit att barn har placerats utan att deras specifika behov har utretts och utan möjlighet till vidare uppföljning, vilket kan bli livsavgörande för barn och unga.
Arbetsbelastningen har också lett till att socionomer väljer att sluta för att de inte klarar av den press och den stress som arbetet har kommit att innebära. Att ständigt arbeta men aldrig komma i kapp och känna sig nöjd med det arbete som man gör har inte sällan varit orsaken.
Personalen inom vård och omsorg gör ett fantastiskt arbete under rådande omständigheter. Men risken för att många slutar för att de inte orkar fortsätta är överhängande. Därför menar jag att det är viktigt att poängtera, som vissa har gjort här, att det är systemet, regelverket, en felaktigt förd politik och de dåliga förutsättningarna som har orsakat detta. Det är inte yrkeskårens fel.
Vi kan kalla det för kortslutning i systemet, ett socialt haveri eller vad vi vill. Men någonting måste göras, och det måste göras skyndsamt.
Det är inte rimligt att vi har kommuner som placerar barn i HVB och i familjehem som inte ens har blivit godkända att bedriva någon verksamhet på grund av att ingen har haft tid att kolla upp dem. Snarare har man i kommunerna dragit en lättnadens suck över att lösa dagens problem och hitta några få lediga platser. Vi kan alltså ha outredda barn i en verksamhet eller i ett hem som inte ens har tillstånd att bedriva en verksamhet, och detta i en tid då regeringen nyligen har stängt dörren för dem som har velat söka bidrag för den vanvård som de utsattes för när de var unga. Vad är det som säger att vi inte får ett liknande scenario framöver?
Det finns redan larmrapporter om att många barn, framför allt flickor, utnyttjas för att sköta hem och hushåll, passa barn med mera så till den milda grad att de inte hinner göra sina läxor eller delta i fritidsaktiviteter. Detta går såklart inte att jämföra med vanvård, men vem vet vad som händer bakom de stängda dörrar som vi ännu inte har lyckats öppna och granska?
Av Migrationsverkets prognos från förra månaden framgår det att 12 000-27 000 ensamkommande kan komma att söka asyl i Sverige 2016. Detta är alltså vad som beräknas vänta en redan hårt ansatt verksamhet som dessutom lider brist på socionomer.
Socialtjänsten och hälso- och sjukvården har redan tidigare, före denna krissituation, varit under stor press och hårt belastad. När situationen nu är extraordinär krävs det också extraordinära åtgärder, kanske större åtgärder och förslag än de som vi har sett i dag.
När de gäller HVB rapporterar Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, om undermåliga lokaler, bristande bemanning och säkerhet, ensamkommande som lämnas ensamma, flickor och pojkar blandat. Man rapporterar också om stora problem med vägglöss med mera.
Ett annat problem som också lyfts fram av olika myndigheter är det faktum att många av de ensamkommande är äldre än vad de egentligen har uppgett, vilket kan leda till problem i verksamheten och när det gäller säkerheten för övriga boende.
Någon större möjlighet att anmäla att någon har uppgett felaktig ålder finns dock inte på grund av sekretessen. Därför menar vi att man skyndsamt måste lägga fram ett förslag för att se över den sekretesslagstiftning som finns på området. Vi menar också att det är minst lika viktigt och minst lika brådskande att lägga fram förslag när det gäller åldersbestämning.
I dag finns tyvärr inget sådant förslag att ta ställning till, men jag förutsätter att statsrådet och regeringen har reagerat med samma oro som vi andra. Jag förutsätter också att viljan att komma till rätta med problematiken är lika stark som hos oss och att detta görs ytterst skyndsamt.
Det är inte rimligt att vi har personer som uppenbart är äldre, och som i vissa fall har konstaterats vara äldre, än vad som har uppgetts och räknas in i kategorin ensamkommande barn och befinner sig i verksamheten och riskerar att denna påverkas negativt.
Gällande regelverk bakbinder således personalen. Dessutom rapporteras det om att det varierar i landet när det gäller hur man hanterar frågan, vilket i sig också är ohållbart och orimligt.
Staten måste ta ett större ansvar än i dag gentemot kommunerna, vilkas situation är hårt ansatt. Jag vet att en del redan görs, men det finns all anledning att se över hur man på bästa sätt kan skapa bättre förutsättningar för kommunerna och framför allt säkerställa likvärdighet i alla kommuner genom tydliga riktlinjer och minimikrav.
Fru ålderspresident! Framför allt behöver Sverige, som någon har sagt, få andrum att återhämta sig. Vi måste få till stånd en ansvarsfull invandrings- och integrationspolitik. Vi kan inte fortsätta att ha den generösa invandring som vi har i dag om vi inte kan göra det på ett bra sätt.
Det är dags att börja inse hur verkligheten ser ut. Vi kan inte avfärda det hela med att säga att situationen vi har i dag inte har uppkommit på grund av flyktingströmmen. Det är dags att börja ta ansvar!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.