Fru ålderspresident! Det är möjligt att det kan uppfattas som att jämföra äpplen och päron. Det jag jämför är hur regeringen agerade på ett område i höstas och hur Miljöpartiet, som en del av regeringen, har valt att agera på ett annat område, nämligen det område vi talar om nu.
Vi vet att det i dag, flera månader senare, finns barn som fortfarande inte har fått en individuell bedömning och att det boende de bor på ännu inte har blivit ordentligt utrett. Det är fortfarande en krissituation för de enskilda barnen i dessa verksamheter. Det händer här och nu, och det har varit så under flera månaders tid.
Det är nödvändigt att vidta akuta åtgärder. Att vi behöver göra långsiktiga saker är vi överens om, men vi måste göra akuta insatser här och nu.
På ett område var regeringen beredd att införa en treårig lagstiftning med id-kontroller ett halvår i taget. Det är väldigt långtgående att vidta en sådan åtgärd. Kristdemokraterna medgav att regeringen kanske behövde ett sådant verktyg men eftersom det var så oförberett skulle denna möjlighet ges en månad i taget under ett halvår. Det är något annat än att anta en lagstiftning i tre år som inte är beredd.
Men på det område vi nu debatterar är Miljöpartiet berett att säga att det nu, enligt utskottets mening, borde tillsättas en utredning. Det har gått flera månader.
På ett område är man beredd att outrett ta jättestora beslut efter bara några dygns beredning och efter att riksdagens lagstiftande församling fått möjlighet att titta på det i bara ett dygn.
Vad är skillnaden? Varför har Miljöpartiet inte varit berett att vidta mer akuta åtgärder på detta område?