Fru ålderspresident, åhörare och ledamöter! Socialutskottets betänkande 18 om ensamkommande barn är ett så kallat motionsbetänkande, vilket bland annat betyder att betänkandet inte hanterar några förslag från regeringen.
Med anledning av Cecilia Widegrens anförande och den problembeskrivning hon gav vill jag, fru ålderspresident, inleda mitt anförande på följande sätt.
I oktober 2007 antog Nordiska rådet mitt förslag om att de nordiska länderna i internationella forum, till exempel EU och FN, skulle starta ett arbete med att skapa regler för de stora migrationsvågor som vi var många som redan 2006 ansåg var tydligt i antågande. De nordiska ländernas regeringar, inklusive den konservativa alliansregeringen, var dock inte särskilt entusiastiska inför rekommendationen från Nordiska rådet. Ni i alliansregeringen har alltså ett mycket stort ansvar för den uppkomna situationen.
Att de stora folkvandringar vi nu ser i världen har varit på gång sedan lång tid har nog de flesta som arbetat med internationella frågor och biståndsfrågor insett sedan länge. Det förändrade klimatet i världen förorsakar både svår torka i många områden och översvämningar i andra områden. Det leder i båda fall till svårigheter att försörja sig, vilket tvingar folk att röra på sig. Det leder i sin tur till trängsel i de områden där det finns dricksvatten och jord att odla.
När folkgrupper rör sig är det faktiskt ofrånkomligt att det uppstår konflikter. I dagsläget säger man att minst 60 miljoner människor är på flykt och att närmare 1 miljon av dem befinner sig i läger eller på väg i södra Europa, främst i Grekland och i Balkanområdet. Bland dem finns många, många barn, och en del av dem står utan några vuxna anhöriga.
Naturligtvis skulle jag än en gång kunna slå mig för bröstet och säga: Vad var det jag sa? Men det finns naturligtvis ingen glädje i att återigen ha rätt i sak. Tvärtom är det med stor sorg som jag konstaterar att våra nordiska regeringar, inklusive alliansregeringen, inte förmådde nå den klarsyn som Nordiska rådet lyckades lyfta sig till hösten 2007.
Att det i grunden är klimatförändringen som är den bakomliggande orsaken till de stora globala folkomflyttningar som vi nu bara ser början på, och som kommer att prägla de närmaste årtiondena, är det tyvärr fortfarande många som försöker blunda för och till och med förnekar.
När EU-länderna nu försöker fördela ansvaret för mottagandet under den stress som de redan pågående stora folkvandringarna innebär kanske en del börjar inse att det hade varit klokt att förhandla fram regelverk för den hanteringen i tid, under lugnare former. Hade de nordiska ländernas regeringar lyssnat till Nordiska rådet 2007 kanske vi hade haft ett regelverk på plats redan 2011-2012 och en organisation på plats kanske redan för något eller några år sedan för att hantera den situation vi i dag befinner oss i. Det är bara sorgligt att det då, för nio år sedan, inte fanns en vilja att ta tag i situationen.
Fru ålderspresident! Under 2015 anlände fler än 160 000 flyktingar till vårt land, och av dem var över 35 000 ensamkommande barn. Detta har nästan alla här redan påpekat.
Bakgrunden till den motion i betänkandet som inte härrör från allmänna motionstiden, utan som är väckt med anledning av händelse av större vikt som det heter, är den dramatiska ökning av såväl flyktingar som ensamkommande barn som skedde under hösten 2015. Det var över 39 000 ankommande i oktober och över 36 000 i november. Av dessa var drygt 9 000 ensamkommande barn under oktober och bara marginellt färre under november. Självklart är den enorma förändring som har skett väldigt svårhanterlig för vårt land.
Jag har därför full förståelse för den nästan desperation som återspeglas i motionen från november med anledning av den dramatik som då utspelade sig på många platser runt om i landet. Det var många som drogs med i den nästan krisstämningsartade känslan, som det självklart fanns fog för under senhösten.
Utan tvekan innebär en så stor verklighetsförändring som vi såg i höstas att vi måste ställa oss frågor kring huruvida den organisation och den ansvarsfördelning som vi har i vårt land är funktionell och den rätta. Frågan kan ställas, som man gör i motionen, om staten ska ta mer ansvar. Är det just för ensamkommande barn staten ska ta ett ökat ansvar eller är det för andra delar? Behövs det en annan myndighetsstruktur? Ska kommunernas ansvar utvecklas och förändras på något sätt? Det finns många komponenter att fundera på när det gäller att hantera den nya verklighet som jag menar att vi befinner oss i.
Vi i Miljöpartiet delar utskottets uppfattning att den förändrade verkligheten, troligen under lång tid framöver, innebär förhöjda nivåer av ankommande flyktingar och att det i sin tur motiverar eller, på politikerspråk, föranleder en översyn av former för ansvarsfördelning mellan stat och kommun. Vi utgår från att regeringen kommer att initiera ett sådant mer långsiktigt arbete. Det förutsätter utredningar som måste få ta sin tid. Det är alltid farligt att ha för bråttom med att göra stora förändringar i krissituationer. Det kan straffa sig i slutändan. Det är ungefär så som jag tycker att man ska argumentera för att avslå motionen. Den är bra som en återspegling av situationen och stämningen då, men åtgärderna måste ha en mer långsiktig och genomtänkt grund.
Självklart måste den aktuella situationen hanteras. Och som tur är har vi både en regering och många myndigheter som i höstas lugnt och sansat tog sig an situationen, som vi väl kan kalla för en oväntad utveckling.
I betänkandet finns beskrivet en jättearsenal av beslut och åtgärder som regeringen och myndigheterna vidtog, och fortsatt vidtar, med anledning av det som hände i höstas och för att hantera de problem som löpande uppdagas. Bland annat tillfördes ett stort antal miljarder - 11 miljarder har jag för mig att det står i betänkandet - på grund av det ansträngda läget, varav huvuddelen går till kommunerna.
Jag ser att tiden har gått fort, så jag tänker inte ta kammarens tid i anspråk för att räkna upp alla de regelförenklingar och medelstilldelningar som finns uppräknade i betänkandet. Dels har Socialdemokraterna redan berättat om det, dels antar jag att ministern kommer att säga mer om det.
Fler uppföljnings- och utvärderingsuppdrag har också lämnats, och det tror jag är viktigt för att vi ska dra lärdom av det som har hänt.
Det finns alltid en del mindre seriösa aktörer som när det sker stora förändringar från samhällets sida ser möjligheter att tjäna stora pengar. Vid överlappningar från ett system till ett annat är det normalt - jag har varit med så länge att jag tror att jag kan säga det - att samhället har svårt att klara kvalitetskontrollen vid förändringar av hur man löser frågor.
När verkligheten förändras så snabbt som den gjorde i höstas krävs också snabba åtgärder. Det finns förslag i motionerna från allmänna motionstiden som behandlas i betänkandet. När jag läser motionerna tycker jag att verkligheten har förändrats så mycket att det mesta som står i dem redan är överspelat. Därför tycker jag att man kan avslå även dessa och bifalla utskottets förslag till beslut.
Regeringen rustar nu upp våra system personellt genom att tillföra resurser så att fler människor kan anställas på de ställen där det behövs. Man tillför också andra typer av resurser, justerar lagar och annat som man kan göra snabbt utan stora utredningar. Detta gör man för att Sverige ska klara att ta det ansvar som ju ett rikt och välmående land måste ta i en tid då det är väldigt svårt för hela mänskligheten, för så ser det ut i dag.
Folkvandringarna kommer att öka i takt med att klimatet på planeten blir alltmer oberäkneligt så att det blir allt svårare att leva här. Därför är det viktigt att Sverige nu växlar över från att se den nya verkligheten - vi måste inse att det är en ny verklighet - som exceptionell och krisartad till att i stället ställa om och inse att vi har en ny vardag som vi måste hantera. Vi måste bygga infrastruktur, bostäder och allt annat som behövs för att till exempel de ensamkommande barnen som kommer till Sverige ska kunna utveckla sin fulla potential och berika alla oss andra i framtiden.
Som påpekats tidigare får självklart inte ambitionen att klara denna uppgift ske på bekostnad av att andra ansvarsområden som myndigheterna har, till exempel socialtjänsten, blir eftersatta. Det finns tydligt redovisat i betänkandet med citat av flera av socialministerns interpellationssvar och svar på frågor.
Jag vill avsluta med att säga att även om antalet ensamkommande barn för tillfället inte är så stort - det är fortfarande stort, 600 i januari - måste vi rigga en förmåga att hantera en betydligt högre och troligen mycket långvarig, kanske rentav permanent, hög nivå.
(Applåder)